vildhallonet

Men till jobbet kommer jag i alla fall, faktiskt nyduschad och pigg.
Jag sätter muntert på morgonpasset på radion och gnolar glatt igång kaffekokaren med morgonens viktiga kaffe.
Barnen droppar in och vi pratar om helgens bravader (nåja. Jag undviker mina, och låter barnen stå för berättandet ) och har det mysigt.

En förälder kommer med nycklar som ska in i skåpet och jag ställer i från mig min kopp med lattefärgad kärlek för att hjälpa henne.

Då händer det!
Som i slow motion ser jag hur mappen med tiderna faller från översta hyllan, med sikte på min gröna Fröken Babbel-kopp...
"Åh herregud" hör jag mig själv flämta, samtidigt som jag kastar mig fram för att rädda kaffet.
Men det var försent!

Muggen klarar inte smällen, utan faller raklång på bänken och allt kaffe smiter ut i en kaskad av brun vätska...
*Neeeeeej!*

Och sådan har dagen varit sedan dess!
Ungarna är helt upp-och-ner, knäckemackan i bamba hoppade rakt på mig, med smörsidan mot min mage.
Blomkrukan vid läsningen landade i två pojkars huvud -samtidigt, samtidigt som jag pratade i telefon med en viktig dam och samtidigt som det kommer tre gråtande flickor som hade bråkat -igen!

Schemat som skulle till chefen stämde inte, utan måste åter tittas över, flicktrion bråkar igen och springer in på dagis och utanför skolgränserna, min underbara Bridget har nästan feber och är lite svag, en pappa är bekymrad över vissa elever och jag, jag är på förvånandsvärt gott humör.