vildhallonet

Att sätta upp mig på ett power yogapass måste ju vara the joke of the year.
Det hade mina vänner i alla fall gjort igår och jag kämpade tappert med hundar, katter, solhälsningar, flygplan och krigare... För att inte tala om andningen.

Varje gång superkvinnan längst fram sade med lugn och dov röst:
"Ooooch aaaandaaas uuuuut..."  Hade jag redan hunnit ta tre flämtande andetag.
Hur i hela världen hade hon tänkt att jag skulle kunna slappna av och andas sååååå låååångsaaaamt när jag har ett ben upp i vädret, en arm rakt bak, en rakt fram och huvudet vridet bak över axeln?
De gånger jag ändå lyckades andas ut när hon sade det var det bara för att jag höll andan ett par sekunder, i mina fösök att se ut som en orubblig krigare eller för att nå lite extra högt upp när jag var ett grandiost träd.

Nej, faktum är att i stället för att varva ner och finna lugnet i mig själv blev jag superstressad och otålig för att aaallt gick sååå lååångsaaamt.

Jag behöver fart och fläkt.
Som idag, när vi slogs mot sandsäckarna igen. Box impact really is the shit.
Svetten dryper, krigaransiktet visar tänderna, tröttheten vrålar och säcken får ta all undertryckt ilska, besvikelse och sorg som ligger och pyr i mig.
Tänk att det kan vara så befriande att få vråla lite och, utan att tänka, slå och sparka (nästan) obehärskat på något som varken har känslor eller åsikter.

Jag älskar och behöver det.