vildhallonet

Det är få saker som får mig att rysa i hela kroppen så som knarrande snö gör.
Knarrande snö och Piggelinpapper-prassel.

Jag ryser och mår sjukt dåligt inne i kroppen.
När ungarna bjuder klasskamraterna på Piggelin får jag lämna rummet när de sätter igång med pappersrivandet.
Jag går av, av ljudet och det vet de skadeglada djävlarna som givetvis prasslar extra mycket med elaka små flin i ansiktet.

Jag och Hef var på bio idag och såg Låt den rätte komma in.
Filmen utspelar sig under vinterhalvåret och i början var det, enligt mina kroppsrysningar, bara en väldig massa snöpromenerande på alla.
Jag kröp ihop i fosterställning i min biostol och slickade som en vanvettig på tänderna (det hjälper nämligen lite att dra med tungan längs med framtänderna) och bad tysta böner om att skådespelarna skulle gå in istället för att vara där ute i kylan.

Det var nästan så att hela filmupplevelsen blev förstörd på grund av att jag mådde så dåligt, men till min lycka avtog knarrandet en bit in i handlingen.
(Mannen bredvid fortsatte dessvärre med sin onaturligt tunga andning hela filmen igenom. Jag hade elakt god lust att vända mig mot honom med ett "SSCCHHHH... Andas normalt, vad är det med dig"? Fast som den goda medmänniska jag är, höll mig lydigt på min sida men tuggade ibland lite extra hårt på mitt naturgodis").

Så, knarrande snö och Piggelinpapper...