vildhallonet

Det är så jävla lätt att ta livet för givet.

Det är så farligt enkelt att räkna med att den vardagen du har idag kommer att vara densamma när du vaknar upp i till en ny dag i morgon.
Utan att reflektera över det, eller möjligen ens överväga att det kunde vara annorlunda, äter du kanske frukost med din familj, hytter med näven åt medtrafikanter, äter din lunch och gnäller över din lön.
Kanske ringer du din fru/man under dagen för att bestämma familjens middag och eventuellt fredagsmys, så som du ju gör varje fredag, innan du åter igen sätter dig i din bil och slänger påhittade förbannelser åt människor som, enligt dig, inte borde få ha körkort.

Ditt livt har sin gilla gång, så som det har för de flesta av oss, och det är nog inte så ofta som du stannar upp och begrundar över vad du har, vad du gör, vilka som finns i din närhet, vad du saknar eller vad du kanske kunde ha gjort annorluda.

Men vad händer med dig den dagen då det som bara inte får ske, sker?
Det som bara händer andra, men aldrig dig.

Hur reagerar du om din bror tex är med om en motorcykelolycka och blir förlamad, om din mamma skulle ta livet av sig och lämna dig och dina två systrar ensamma kvar, om din man skulle få en hjärnblödning under ett restaurangbesök eller om dina barn skulle omkomma i en fruktansvärd brand?
Vad gör du då?
Hur går du vidare?

Livet i sig går alltid vidare i sin gilla gång, precis som innan, men gör du?

Jag fick mig en rejäl tankeställare igår och det finns inga ord.
Inget som kan trösta eller förenkla, hjälpa eller förlåta.
Det enda som finns i mig är en obehaglig känsla i kroppen och en skrämmande insikt över hur fruktansvärt skört livet är.
Hur det på bara några, till synes betydelselösa, sekunder kan skifta från en trygg och säker tillvaro till fullständig ensamhet och förtvivlan.

Om det finns något jag kan göra, vad som helst eller när som helst, för att på något sätt hjälpa dig, så gör jag det.