vildhallonet

I dag brast nästan mitt hjärta.
Jag hade en sällsynt panik i bröstet som spred sig i blodomloppet och fick mig att glömma tid och rum och bara tänka på det som hade hänt.

Jag vet att det är löjligt, men ibland fastnar man (läs jag) för matriella ting, på ett sätt som förmodligen inte alls är särskilt sunt och det var förlusten av ett sådant matriellt ting som idag fick mig att, med stirrig blick och hetsig andning, irra runt på skolan och leta.

Igår efter APT:t åkte vi och tränade, varpå jag lämnade Contessa i bambas korridor där hon skulle stå säkert över natten.
Idag när jag gick för att äta stod hon kvar och jag tänkte att det skulle bli perfekt att flytta henne efter maten.
När jag så lämnar bamba för att hämta henne är hon borta!

Min vackra Contessa var borta!
Hon fanns ingenstans, och ingen jag pratade med hade varken flyttat, eller sett någon annan flytta henne.

Jag fick panik!

Vad skulle jag göra utan Contessa?

Fanns det fler Contessor i affären?
Fick jag ut en ny Contessa på försäkringen?

Vart fan var hon?

Jag letade överallt på skolan. Pratade med elever och lärare, men ingen hade sett henne.
Jag var vansinnig och svor långa haranger över de elever som jag faktiskt trodde hade burit iväg med henne (hon var ju låst såklart). 
När jag (väldigt lugnt och återhållsamt, paniken till trots) frågade de elever som hade suttit och väntat på sin slöjdlektion vid stöldtiden om de möjligen hade sett något var de så supergulliga så att jag blev helt varm, trots ilska och ångest.
"Det är din cykel som brukar stå vid dagiset va. Den rosa och grå?"
"Åh, Scottcykeln. Den är så himla fin."

Men, nej. de hade inte sett något dessvärre.
Efter att ha pratat med ungarna i syslöjden gick jag in för att kolla med dem i träslöjden och där... DÄR stod hon ju!
Min fina Contessa stod lutad mot brädor och verktyg inne i träslöjdsalen och jag blev alldeles pirrig av lycka.

"Så det är DU som är tjuven!"  utbrast jag mot träslöjdsläraren och hytte retsamt med näven mot honom.
"Jag har varit superorolig och letat överallt!"

"Åh", sa han på sin härliga finsk-svenska dialekt. "Är det din cykel? Jag tänkte att där i bamba var inget bra ställe för en cykel, så jag bar upp den hit där den stod säkrare."

Slutet gott, allting gott.
Jag slängde upp henne på axeln och bar henne stolt ner för trapporna, över skolgården och in i vårt trapphus, där hon nu står och väntar på mig.
Min fina Contessa.

Vad skulle jag göra utan henne?
Åka spårvagn?
Gå?
Skaffa körkort?