vildhallonet

Jag är trött.
Jag tror faktiskt inte att jag är så sårad, ledsen, arg, sur eller irriterad men jag känner mig hjälplöst oförstådd och trött.

Jag är en person som omger mig med många bekanta, men väldigt få vänner och det tror jag är ett, av mig, medvetet val.
Jag tycker inte om tanken att släppa in någon under skinnet och jag är ofta väldigt noga med hur mycket, eller lite, jag låter folk veta om mig.
Jag uppfattas nog som en glad och utåtriktad tjej, av de flesta, och jag gillar att andra har den uppfattningen eftersom det är så jag, allt som oftast, även själv ser på mig själv.

Jag är väldigt enkel att läsa.
Är jag glad är jag glad. Är jag ledsen är jag ledsen. Arg, arg osv. Inga konstigheter.. En sk "känslomänniska" som inte direkt döljer hur jag för tillfället känner eller mår (vilket kan anses som en socialt oanpassad egenskap).

Jag gillar att hålla saker och ting på en enkel nivå, vare sig det gäller bekantskaper eller känslor.
Det låter kallt och okänsligt, jag vet det, men kan det inte vara så att vissa människor helt enkelt fungerar bättre när man inte gräver in på det djupa?
Tänk om det hade funnits en borr som kunde borra ner till jordens kärna.
Då hade ju någon givetvis borrat hela vägen dit, bara för man kan, och med det beslutet eventuellt släppt fram en dödlig hetta upp till vårt lilla jordskal.
Varför inte bara låta oss springa barfota i sommargräset eller åka pulka i vinterbacken?

Skitdålig jämförelse men ändå, lite en bild av vad jag ibland känner.
Det händer att folk har säger att de inte kan bemöta mig som de vill eller att de vet exakt hur jag ska reagera i vissa situationer.
Och då menar de (nästan) alltid i negativ bemärkelse.
Att jag kan vara oödmjuk, att jag inte hanterar kritik, att jag inte kan säga förlåt eller ens ha fel, att jag kan förstöra stämningen i ett helt rum, genom att bara vara tyst osv.
Ingen trevlig personlighet precis och jag framstår inte alls som en särskilt glad och utåtriktad tjej med de orden.
"Det är inte dig det är fel på, det är ditt beteende"  har jag fått höra och det är för mig samma sak som när den som vill göra slut säger:
"Det är inte dig det är fel på, det är mig"  vilket, för mig, är skitsnack!

Att jag ogillar att prata om mig själv är ingen hemlighet men bloggen blev ett (för mig) lyckat substitut för att just prata .
Nu kan jag skriva ner mina tankar utan att någon ifrågasätter eller ställer mig till svars (i alla fall inte innan publicering) och det har passat mig förvånandsvärt utmärkt.
Men det är också genom bloggen som jag har fått kängor tillbaka som jag (självklart) inte fick innan, då jag aldrig berättade något för någon..
Genom att lämna ut vissa delar av mig själv, till dig som läsare, har jag fått veta att jag är okänslig och självisk, att jag hejdlöst sårar folk utan att tänka mig för och att jag borde lära mig att tycka om mig själv istället för att bara försöka verka cool och duktig. (Självklart har det kommit många härliga, underbara och positiva gensvar också men de kommer lite i skymundan ikväll... Inatt... Nu)!

---

Jag har en elev i skolan som hatar ordet förlåt.
Hon tycker att det är ett tomt ord som folk bara använder sig av för att komma undan en jobbig situation och hon använder det själv, oerhört sällan.
I stället har hon anammat andra metoder när hon vill visa att hon kanske har gjort fel och vill be om ursäkt, eller bara vill tala om att; Nu är vi vänner igen, du och jag. (Och det kan ta flera dagar).
Hon kan måla en teckning, göra en liten present, krypa upp i knät eller ge en kram.
Hon utför helt enkelt en handling istället för ordet, och för mig är det värt hur mycket som helst.

Varför kräva att någon ska säga ett ord som kan vara helt tomt, istället för att vänta och se om det kanske kommer något annat, eller ett menande förlåt, efter ett tag?

Jag är trött på att andra säger att de känner mig och vet hur jag fungerar, när jag knappt vet det själv.
Jag förvånar jätteofta mig själv genom att tänka, säga eller känna något som jag absolut inte räknade med.
Jag kan visst ta emot kritik eller se/förstå om jag har gjort fel, men oftast så behöver jag faktiskt tid.
Jag behöver tänka igenom det som hänt och begripa hela händelseförloppet innan jag inser att min handling kan ha varit dum eller sårande.
Oftast är det då redan försent och jag har än en gång sårat någon och, i dennes ögon, inte kunnat se annat än min egen ofelbara jagbild.

---

Mitt yttre kan vara förvånandsvärt enkelt och glatt, men samtidigt är det hårt och ogästvänligt.
Hit men inte längre...

Mitt inre är ännu ett tröstlöst oupplöslig nystan av tankar, funderingar och handlingar som jag jobbar mer med att försöka reda upp, än någon förmodligen anar.
Men jag behöver göra det på mitt sätt, på mina villkor och med min egen vilja.

Så snälla, säg inte att du känner mig och vet hur jag fungerar, för jag håller själv på och lär mig!