vildhallonet

Min power walk-kollega och jag  tog våra bananer och stack till gymet direkt efter jobbet idag.

Mitt under vårt stenhårda benpass kommer ett gäng  svettiga människor ut från en av salarna, ätandes på muffins. MUFFINS! 
Fluffiga, bruna chokladmuffins inbäddade i härligt räfflade muffinsformar.

Wtf...
Min kollega och jag tittade chockat på varandra och följde drömskt på alla mumsande munnar med våra hungrande blickar. Tro mig när jag säger att vi hade lite svårt att koncentrera oss på vår övning.
Sist av alla kommer så instruktören bärandes på ett bord, massa papper, headsetet och framför allt, skålen med de kvarvarande muffinsarna.

Slug som jag är frågade jag snabbt om hon behövde hjälp med att bära (varpå jag ju direkt hade tagit muffinsskålen och vandrat iväg åt andra hållet).
Hon avböjde emellertid mitt generösa erbjudande med ett leende. Något som faktiskt inte gav mig något annat val än att berätta att jag ju bara erbjöd henne min alldeles särskilda hjälp i hopp om att hon skulle säga ja, varpå jag kunde bära iväg med muffinsarna.

"Oh, ha ha! Vill ni ha varsin?"

*OM vi vill?!*
Såg hon verkligen inte lidelsen i våra ögon och dreglet som rann längs hakan?

"Varsågoda, det är proteinmuffins. Riktigt goda faktiskt"

Hon ställde ner bordet, fumlade runt med papper och headset och räckte (efter vad som kändes som en evighet) fram den blåa muffinsskålen mot oss.

"Åh, TACK så mycket"  sa vi i kör och roffade snabbt åt oss varsin chokladbrun dröm innan hon hann ångra sig.

De var himmelskt goda.
Proteinmuffins va?
De smakade mest underbart av kladdig och kärleksfull choklad, men vad gjorde det?
SA hon att det var proteinmuffins så var det det!

---

Efter att jag hoppat av spårvagnen och handlat lite frukost gick jag i regnet och funderade på hur min kväll skulle se ut.
Jag gick förbi en pub och ställde mig, efter ett underligt infall, och tittade in.
Därinne satt folk i värmen och drack öl, skrattade med glittrande ögon och umgicks med sina vänner, såsom mina egna vänner i samma stund gjorde någon annanstans i stan

Jag kände mig som flickan med svavelstickorna där jag stod och blickade in, med blöta hårtestar slickade längs ansiktet, alldeles för stora träningsbyxor och en ryggsäck på ryggen.
Men... Tanken på ensamhet lockade mig faktiskt.
*Mina vänner får klara sig själva* tänkte jag nöjt, efter att ha slitit mig från fönstret och fortsatt vandringen hem.

Nu sitter jag här med en latte och ångrar inte mitt beslut, en sekund.
Bädda rent, duscha och med möra ben krypa ner i soffan med mina favoritterrorister...
Härliga fredag!