vildhallonet

Vilket antiklimax.
Sambon och jag (mest hon, jag är så feg) bestämde oss för att kolla på en skräckfilm såhär på söndagskvällen, med vinden tjutandes utanför de svarta fönstrena.
Jag har någon slags hatkärlek till det här med skräckfilmer (såsom många andra gissar jag) och redan innan vi fått in filmen i dvd:n var jag skitnervös och rädd inför vad som komma skulle.

Jag hämtade två apelsiner till oss, som vi åt under trailersarna innan filmen, och jag var så ivrig att äta upp min apelsin för att  få upp fötterna från golvet att jag satte i halsen flera gånger. Livrädd!

Filmen börjar, fötterna är tryggt uppe i soffan, jag bäddar ihop mig nära sambon och är beredd på en och en halv timmes total skräck...
-Bara för att inse att filmen är helt oduglig.
Jag hoppar ju inte ens till (ok, kanske nån gång, men det gills inte) och besvikelsen är total nu när eftertexterna rullar.

Jävla skitfilm.
Jag ville ju, på något sjukt sätt, ha den där känslan av obehagligt tryckt nervositet blandad med äkta skräck i magen innan läggdags...