Sjuk? Vadå, jag? Nej aldrig!!
Jag har mått så crap i dag.
Verkligen, crap!
Matt och illamående, trött och yr i bollen.
Jag somnade bland barnens kuddar på rasten och jag fick ge maten från bamba till Ulrik. Jag har frusit och svettats om vartannat och jag har... -Bara vägrat inse att jag kanske inte mår helt ok!
Vi hade sopp-in på fritids.
Ett drop-in fast med soppa, som vi har varje höst, där barnen bakar bröd och lagar tomatsoppa.
Det är så supermysigt när ungarna hackar lök så tårarna rinner och knådar deg med mjöliga leenden. Det är alltid ett organiserat kaos unders dessa sopp-in förberedelser men vi har det verkligen hur mysigt som helst.
Idag kom då föräldrarna och doppade bröd i den mustiga soppan och jag villle bara svimma av matthet, men går jag hem?
Nejdå... Jag stanar kvar, in i det sista och diskar, socialiserar, räknar barn och kokar kaffe. Odugliga människa...
När jag väl ska cykla hem tittar jag förbi min power walk-kollega som hade stängningen och fast jag redan hade bestämt med henne att vi skulle ta dagens promenad en annan dag, bestämde vi att jag möter upp henne när hon slutat.
Odugliga människa...
När vi börjar gå inser jag rätt snabbt att det här kommer jag aldrig att orka och föreslår istället ett fik, vilket hon snabbt nappade på.
Så där satt jag på ett fik och frös med full jacka -och mössamundering trots att det ,enligt min kollega, inte alls var särskilt kallt där inne.
Odugliga människa...
Men det är ju så trevligt och mysigt att träffa sina vänner och jag är ju hemma nu...
Vilar jag i soffan?
Nej, nej... Jag sätter mig direkt vid datorn och spelar musik till bloggandet.
ODUGLIGA människa...
Ha ha!
Fast jag har faktiskt inte varit sjuk på hur många år som helst, och har inga som helst planer på att bli det nu heller. Den här kroppen går på en vilja av stål och (framför allt) en daglig konfrontation med fler bakterier än vad FASS har botemedlet på, så jag ser mig själv som näst intill sjukimmun!
En stor kram till kärleksparet som ju hade skickat en väldigt rolig och säkerligen mycket användbar gåva. Den ska inpekteras minutiöst och omsorgsfullt för att sedan testas bland de ovetande och intet ont anande männen...
Tack ska ni ha.
Tack som fan!
Nu SKA jag lägga mig ner lite.
Verkligen, crap!
Matt och illamående, trött och yr i bollen.
Jag somnade bland barnens kuddar på rasten och jag fick ge maten från bamba till Ulrik. Jag har frusit och svettats om vartannat och jag har... -Bara vägrat inse att jag kanske inte mår helt ok!
Vi hade sopp-in på fritids.
Ett drop-in fast med soppa, som vi har varje höst, där barnen bakar bröd och lagar tomatsoppa.
Det är så supermysigt när ungarna hackar lök så tårarna rinner och knådar deg med mjöliga leenden. Det är alltid ett organiserat kaos unders dessa sopp-in förberedelser men vi har det verkligen hur mysigt som helst.
Idag kom då föräldrarna och doppade bröd i den mustiga soppan och jag villle bara svimma av matthet, men går jag hem?
Nejdå... Jag stanar kvar, in i det sista och diskar, socialiserar, räknar barn och kokar kaffe. Odugliga människa...
När jag väl ska cykla hem tittar jag förbi min power walk-kollega som hade stängningen och fast jag redan hade bestämt med henne att vi skulle ta dagens promenad en annan dag, bestämde vi att jag möter upp henne när hon slutat.
Odugliga människa...
När vi börjar gå inser jag rätt snabbt att det här kommer jag aldrig att orka och föreslår istället ett fik, vilket hon snabbt nappade på.
Så där satt jag på ett fik och frös med full jacka -och mössamundering trots att det ,enligt min kollega, inte alls var särskilt kallt där inne.
Odugliga människa...
Men det är ju så trevligt och mysigt att träffa sina vänner och jag är ju hemma nu...
Vilar jag i soffan?
Nej, nej... Jag sätter mig direkt vid datorn och spelar musik till bloggandet.
ODUGLIGA människa...
Ha ha!
Fast jag har faktiskt inte varit sjuk på hur många år som helst, och har inga som helst planer på att bli det nu heller. Den här kroppen går på en vilja av stål och (framför allt) en daglig konfrontation med fler bakterier än vad FASS har botemedlet på, så jag ser mig själv som näst intill sjukimmun!
En stor kram till kärleksparet som ju hade skickat en väldigt rolig och säkerligen mycket användbar gåva. Den ska inpekteras minutiöst och omsorgsfullt för att sedan testas bland de ovetande och intet ont anande männen...
Tack ska ni ha.
Tack som fan!
Nu SKA jag lägga mig ner lite.
Kommentarer
Trackback
