vildhallonet

Jag har varit så trött idag, att jag inte riktigt varit medveten om vart jag har varit, gjort eller sagt.
I morse efter att jag fått i mig min frukost (vilken jag, i mitt nya liv, tvingar mig att äta varje morgon) frös jag som en flådd säl och var så trött att jag gick in i väggen (på riktigt) samt tog på mig båda strumporna på högerfoten.
Det kändes visserligen lite konstigt när jag drog den andra sockan över den första, men jag reflekterade ändå inte över det förrän jag, med den nakna foten, krossade en sockerbit som låg kvar på golvet från lördagens holabalou (fråga inte).

Jag lade mig sedan i soffan, virade in mig i den rosa filten och powerblundade i 10 minuter, innan jag bara var tvungen att ta mig i kragen och gå till jobbet.

I bamba sitter jag bredvid min lilla blondin som, out of the blue, har bestämt sig för att hon inte längre gillar kött (hon åt tidigare bara kött) och har en tallrik så full av motötter och sallad att man knappt ser flickebarnen bakom den.
Jag spänner blicken i henne, lutar mig mot hennes öra och viskar:
"Vem är du och var har du gjort av min köttätande lilla blondin?"
"Ja" svarar hon viktigt.
"Den lilla blondinen du kände innan är borta nu och det här är vad du får" Hon sveper med handen framför sig själv och lyfter den lilla näsan i vädret.
"Ojdå" svarar jag förskräckt, lägger handen för munnen samtidigt som jag i chock fyller lungorna med luft och lutar mig tillbaka i stolen.
"Tänk om den nya lilla blondinen inte kramas lika mycket som den andra. Hur ska det då gå för mig?"
Hon tittar intensivt på mig en kort stund och säger sedan med len röst:
"Du kan vara lugn. Den gamla lilla blondinen är bara på semester. Hon är i Grekland men kommer tillbaka nästa vecka."

Efter jobbet var jag listig nog att svepa i mig nästan allt (tro mig, det var mycket) naturgodis som fanns kvar från gårdagens filmkväll innan jag bytte om och som Sara sockerchock släntrade ner till gymet.
Jag tror fan att jag kände hur seg massa av choklad och yoghurt pressade sig, tillsammans med svetten, ur porerna på mig när jag arbetade med maskinen from hell och mina vikter.
Läbbigt värre!

Så nu sitter jag här, hur speedad som helst, och bara väntar på dippen som med all säkerhet kommer snart.
Eller kanske lagom till i morgon då jag ska till jobbet igen...