vildhallonet

Sambon och jag tog oss en höstpromenad i solen idag.
Vi gick till återvinningen och slängde skräp och pantade sedan burkar i affären.
Efter det promenerade vi till ett mysigt fik, satte oss i den värmande höstsolen och vände våra ansikten uppåt (som de panchisar vi är) för att bli sådär härligt solkyssta.

Jag satt kvar ute för att passa de sagolika platserna vi lyckats få, medan sambon gick in och beställde åt oss, och ensamheten gav mig chans att lyssna och titta på människorna runtom mig.
Jag insåg snabbt och bryskt att min värld är rätt så väldigt skit-liten jämfört med så många andras.

För det första verkade jag vara den enda tjejen i hela Majorna som inte hade barn.
Det var bannemig barn överallt.
Barn i barnvagnar, barn med kickbikes, barn på cyklar, barn med syskon, barn som inte ville fika, barn på lekplatsen, barn som grät... Barn, barn, barn.

Föräldrarna till dessa oändliga barn pratade alla med varandra. (Jag var den enda som inte pratade med någon).
Är det så att alla med barn hälsar på varandra, på samma sätt som alla med sporthojar eller segelbåtar gör det?

Och ämnerna som togs upp sedan...
"... Feminismen i USA är verkligen utvecklande..."
"... Mycket komplicerad förlossning.."
"... Politik är onekligen ett omstritt begrepp med många definitioner..."

Hjälp!
Själv tänkte jag på saker som:
"Herregud, vad har hon på sig?" eller "oh holy shit, vilket omaka par..."

När sambon sedan (efter över en halvtimma) kom ut med vårt kaffe bröt vi den mogna, vuxna prattrenden och diskuterade livligt olika dejtingmetoder och lade upp en väldigt fängslande strategi inför höstens jaktsäsong.
Detta, kan ju tilläggas, har vi gjort förr och sanningen är att min sambo och jag förmodligen är sämst i hela stan på att träffa män...

Hösten kommer att bli sååå spännande ;)