vildhallonet

Vi fick oss ett par goda skratt idag, Heff och jag, när vi var på en gångutflykt genom stan.
Efter att ha fixat biljetter till morgondagens konsert då våra vänner i BLOFLY är förband till Entombed promenerade hurtigt vi till passexpeditionen för att förnya mitt partytrix till id-handling.
Det gode polisen bakom disk tittade trött på mig när det äntligen blev min tur (vad gör alla människor på passenheten klockan sex en tisdagkväll? Har de inget vettigt att göra?) och jag skuttade fram till honom under ett glatt och rappt:
"HEJ!"
"Jag gissar att du vill ha ett pass"  säger han under själlös rutin och studerar mitt breda leende med sina kraftlösa ögon.
"Oh"  kan jag inte låta bli att utbrista "konstaplarna på passenheten vet verkligen hur man läser människor."

Han kostade på sig ett snabbt leende under ett:
"Ja, ibland träffar vi bara så rätt"  men blev snabbt allvarlig igen och frågade hur jag ville betala.
*Öh, med kort såklart. Det är 2008 nu... Cashen är för länge sedan glömda för min (allt för ofta borttappade) plånbok.*

"...Så ställer du dig med fötterna mot plastmattan och stirrar rakt in i..."

Jag gör lydigt som han säger... *Hmm... Ska han ställa in längden nu eller...*
"Nej, nej.... Inte kolla bort... Och inte skratta... Bara kolla in i linsen."

*Linsen? Vilken lins? Här är en svart skärm... Va fan j...*
"Nej, nu blundade du!"

*Blundade? Va nu, har han tagit kortet?*
"Nu gör vi det igen. Bara stå stilla och kolla rakt in i linsen... Rör dig inte, ok?!"

*Ok. Bara stå stilla och låtsas att du förstår vart du ska kolla, och vad du gör... Skratta inte.*

"Såja... Där på skärmen har du nu ditt nya pass, som kommer nästa tisdag!"

Heff och jag vänder våra båda huvuden mot skärmen och brister ögonblickligen ut i ett ylande asgarv.
Den slitna förbrytaren på bilden, med den stirriga blicken, toviga flätorna och härskna minen var bannemig snäppet värre än den 20-åriga tjockisen som flinar brett på det förra passet (och som alltid har fått till och med den mest griniga individ att bjuda på ett ofrivilligt leende). 

Vi frustade av skratt hela vägen ut och jag kan knappt vänta till på tisdag, då jag får hämta ut mitt nya pass.
Innan har jag blivit stoppad för att jag ser ut att vara 12 år och väga 120 kilo. Nu kommer de tro att jag är 40 år och terrorist.

När vi ändå var i farten, tog vi vägen förbi en fotoaffär för att fixa foto till en "vanlig" legitimation också (det senaste förlorade jag för tre år sedan när jag återigen förlade min plånbok någonstans)... (Herregud, har jag haft passet i tre år nu)?

Vi tog ett nummer och satte oss i affärens trappa och väntade... Och väntade... Och väntade.
Fotoaffären tömdes succesivt på folk och kvar satt vi, men när personalen började låsa och räkna kassan reste oss upp och frågade om de hade planerat att låta sina sista kunder sova på golvet inatt...

Även nu fick jag sitta och stirra, utan att skratta, vilket var allt annat än genomförbart när Heff står bakom den fotograferande tjejen och gör fåniga miner.
Jag ålade av fniss på stolen och blondinen med kameran var nog mindre nöjd med sina flamsiga gäster, för fotona hon levererade var odugliga. (Det kan ju aldrig ha berott på modellen.. eller)?

Jag sitter där, med jackan på, luggen i testar och flätorna är ovårdade och toviga. Jag kunde ju ha försökt piffa till mig lite i alla fall. Det här fotot kommer ju att följa mig i fem år nu...
Eller va fan. Vem försöker jag lura?
Fast å andra sidan fick jag ju fyra kort, så jag har fyra id-kort på mig innan jag måste ta kort igen;)
DÅ ska jag anstränga mig lite tror jag.

Så, även nu skrattade vi oss ut ur fotolokalen med mina fyra foton i handen (mina två nya id-handlingar kommer att bli succé) och styrde bestämt stegen mot närmaste sushi för att få ny energi, för det behövde vi ju uppenbarligen.

Seriöst, jag är en skrattande tjej. 
Så enkelt är det, och när någon då talar om för mig att jag inte får skratta, eller ens le, blir det kortslutning i huvudet och jag frambringar de mest fantastiska ansiktsuttrycken.
Mordiska skulle jag nästan kalla dem efter att ha sett mig själv med stängd och oleende mun idag.
Nu har jag helt plötsligt en enorm förståelse för alla de som har frågat om jag är arg eller ledsen varje gång jag sitter tyst eller, helt enkelt, med stängd mun.



Shit, vad tydligt mitt ärr blir på kort... Visst gör det att jag ser ännu lite farligare ut?