Vadå ha kakan och äta den?
Vi har en sk gosedjursdag på min avdelning idag, vilket innebär att alla barnen har med sig varsitt gosedjur som de valt ut hemifrån.
I samlingen sitter jag och frågar barnen om deras små nallar, Hello Kitty, sniglar, igelkottar, Crazy frog och andra gosigheter som sitter i deras knän och ungarna berättar stolt hur gamla deras mjukisar är, vart de kommer ifrån, när de fick dem, vart de sover, hur de fick sitt namn och så vidare.
Under denna mysiga gosedjurssamling ramlar mina tankar osökt tillbaka till min egen barndom, mina egna gosedjur och deras ofta så brutala öden.
Jag tror att alla mina nallar, mjukishästar, pingviner osv har haft ett gapande och upprivet hål i halsen, magen, armen (om de ens satt kvar på kroppen), benet eller dyl där den vita vadden har böljat ut för att sedan sina helt, varpå det urholkade och platta (men alltid kämpande in i det sista) djuret förmodligen åkte rakt i sopnedkastet.
Det var inte utan att jag kände ett sting av avundsjuka när barnen idag visade upp luggslitna nallar som de haft sedan födsel och små tigrar som fortfarande hade båda sina ögon kvar.
Seriöst!
Hade jag ett gosedjur som levde mer än en månad? Det betvivlar jag starkt...
Hör du det mamma?
Nu sitter jag här, 30 år gammal och med men för livet eftersom jag, till skillnad från andra barn, inte har haft ett långvarigt förhållande med ett mjukt, luddigt och alltid lyssnande gosedjur.
Det var tur att jag hade Mossen.
Och han var nog faktiskt en bättre vän än vartenda gosedjur i hela världen och det var ingen annan än jag som hade en Mossen.
*Kanske hade jag det rätt bra ändå...*
I samlingen sitter jag och frågar barnen om deras små nallar, Hello Kitty, sniglar, igelkottar, Crazy frog och andra gosigheter som sitter i deras knän och ungarna berättar stolt hur gamla deras mjukisar är, vart de kommer ifrån, när de fick dem, vart de sover, hur de fick sitt namn och så vidare.
Under denna mysiga gosedjurssamling ramlar mina tankar osökt tillbaka till min egen barndom, mina egna gosedjur och deras ofta så brutala öden.
Jag tror att alla mina nallar, mjukishästar, pingviner osv har haft ett gapande och upprivet hål i halsen, magen, armen (om de ens satt kvar på kroppen), benet eller dyl där den vita vadden har böljat ut för att sedan sina helt, varpå det urholkade och platta (men alltid kämpande in i det sista) djuret förmodligen åkte rakt i sopnedkastet.
Det var inte utan att jag kände ett sting av avundsjuka när barnen idag visade upp luggslitna nallar som de haft sedan födsel och små tigrar som fortfarande hade båda sina ögon kvar.
Seriöst!
Hade jag ett gosedjur som levde mer än en månad? Det betvivlar jag starkt...
Hör du det mamma?
Nu sitter jag här, 30 år gammal och med men för livet eftersom jag, till skillnad från andra barn, inte har haft ett långvarigt förhållande med ett mjukt, luddigt och alltid lyssnande gosedjur.
Det var tur att jag hade Mossen.
Och han var nog faktiskt en bättre vän än vartenda gosedjur i hela världen och det var ingen annan än jag som hade en Mossen.
*Kanske hade jag det rätt bra ändå...*
Kommentarer
Postat av: Erik
Ibland tenderar ju dina elektronikprylar också att bara leva en månad ungefär....
Trackback
