vildhallonet

Idag på kortrasten hade jag verkligen ingen lust att veva långhopprepet. Jag var en tråkfröken och jag står för det. Det är kallt och skittråkigt att stå där och veva.
Fattar inte ungarna det?

Efter att ha flytt hopprepet halva rasten kommer en av tjejerna springandes mot mig med bedjande blick och nerdragna mungipor.
"Fröken Babbel, du måste veva åt oss. Det går inte."

Vuxenflykt:
"Men det är bra att träna på det. Det blir mycket roligare för er när ni kan veva själva och kan hoppa när ni vill."

Bedrövad barnmin:
"Vi har försökt, men vi är för korta. Ovalen blir för liten för att hoppa i."

Ja... De är faktiskt så små att man nästan trampar på dem, de nya sexåringarna, så det är klart att ovalen blir hur pyttig som helst när de vevar själva.
Det var lite med svansen mellan benen som jag gick med henne och vevade till ABC resten av rasten.