vildhallonet

Efter vår väldigt trevliga utflykt med hela arbetsspåret (där jag hade ansvar för grupp 6. (Ha ha. Gissa om den där fröken Babbel log inombords varje gång hon ropade: "Samling, gruppsex") var jag superstressad över att hinna till mitt möte med barnmorskan.

Då bussen skulle gå 20 minuter innan mitt avtalade möte (total försening), var det bara till att ta fram den glada och mjuka käck -och fjäskrösten och ringa till västtrafik.

Tre vidarekopplingar och fyra telefonister senare hade jag lyckats få tag på rätt man och med fantastiska argument, dealat till mig att bussen körde oss hela vägen till skolan istället för att släppa av oss på sin rätta hållplats, där vi ju vi hade behövt byta till spårvagn och jag hade missat mitt, för mig, livsviktiga Emlamöte.

När vi sedan blev avsläppta på skolan hade jag fem minuter på mig varpå jag lämnade barnen, kastade mig på Contessa och trampade för livet med flätorna fladdrandes bakom mig.

Är det någon som har försökt cykla sitt snabb-snabbaste med en mördande träningsvärk i ben och rumpa?

Det är fan inte kul...

För första gången någonsin, önskade jag att Contessa var en bil.

Sanningen är att jag hade velat ha den där bedövningssalvan på i minst en vecka innan barnmorskan kom med den overkligt stora nålen som skulle operera in en P-stav i armen på mig, men nu hade jag en halvtimma, vilket gjorde mig minst sagt nervös.

"Jo, men det hinner ju hjälpa något mot smärtan på den stunden."

Svarade receptionisten när jag, från Sisjön, ringde och försökte senarelägga den svåra operationen.

*Hjälpa något?*

Vadå, hjälpa något?
Menar hon på fullt allvar att jag kommer att ligga där och känna när någon trycker in ett halvcentimeters brett hormonspumpande chip i köttet på mig?

När jag var yngre var det något som alltid, med största säkerhet, lugnade mina nerver vid rädsla, oro och nervositet och det vad det botemedlet jag sökte vid detta skärrande tillfälle.

Jag gick till Bengans.

Jag har inte varit i en skivaffär på säkert 10 år (jo, jag har varit osäker, livrädd och orolig, otaliga gånger under de åren, men inte kommit på att bota mig så innan) och det var helt underbart att ännu en gång gå där och bläddra bland skivorna.

Innan jag gick därifrån, med en Tom Waits och en Gorillaz-skiva i påsen, stannade jag till i fiket och fick med mig en vacker latte och tiramisuchoklad och styrde sedan stegen, något lugnare, mot min läskiga och sjukt stora spruta.

Trots mina försök att verka oberörd och stencool inför det faktum att jag fortfarande hade känsel i armen, gissar jag att min barnmorska med lätthet såg den hjärtskärande skräcken lysa ur ögonen på mig, samt kanske lade märke till det faktum att jag höll andan och förmodligen var helt blå i ansiktet.

"Jag tycker nog att vi lägger in lite lokalbedövning också, eftersom emlan inte har legat på så länge. Vad tror du om det?"

"Jaa'aa", svarade jag med konstlad oberördhet. "Om du tror att det behövs, så litar jag på dig. Du vet ju bäst."

*Tryck in sprutjäveln med bedövning. Vad väntar du på, kvinna?*

Efter graviditetstest och menstruationscykelkonsultation var det då dags och jag lade mig ner, beredd på och redo för obeskrivlig smärta...
Så är det ju det här med barnmorskor och deras nyfikenhet över andras sexliv, vilket vi visst skulle prata om under denna komplicerade operation, som enligt mig borde ta all hennes energi och koncentration.
"Ja ha, med tanke på när du hade sex senast, så är det kanske någon särskild kille i ditt hjärta nu?"
"njaeee"