vildhallonet

I dag har jag varit på en beauty pageant.
Det är sant.
Mamma hade anmält. 350 spänn kostar det visst.

Nu kan man ju lätt tänka sig att en tjej som ska vara på skönhetstävling sitter hemma kvällen innan och målar naglarna, nopprar ögonbrynen, förbereder sig mentalt och vaxar benen.
Det gör nog många med, men inte denna inte.
Nej, nej.
Hon möter istället upp sina underbara ladies på en restaurang i stan (efter att givetvis ha fixat klart allt inför tävlingen) och dricker ett par kalla (bara några, jag skulle ju upp tidigt och vara fräsch) under härligt tjejsnack.

Killarna vid bordet bredvid beställer in en helt fantastisk småplockstallrik som vi tjejer länge satt och suktade och luktade efter innan jag helt enkelt inte kunde hålla mig, utan lutar mig över och frågar:
"Ursäkta mig killar... Vad betalade ni för det där enorma fatet med kärlek?"

Fyra ansikten vänds mot mitt (som är farligt nära kanten på deras bord, med näsan mot deras mat och ögonen blickande uppåt mot dem själva).
"Vill ni ha?"
Jag sätter mig käpprätt upp igen "Hrmm.. Nej, asså, jag bara... Vi..."
"Jo, men seriöst. Ta skiten. Vi är bara glada att bli av med det."

Fatet langas, under våra pinsamt vaga protester, över till vårt bord och vi mumsar faktiskt i oss de härliga räkorna, oliverna, hummusrörorna och allt annat gott som killarna ratade.
Efter maten lutar jag mig över till dem igen:
"Ursäkta mig killar... Vad betalade ni för ölen ni har där?"

Vi tjejer skrattade så vi tjöt, men killarna verkade inte fatta humorn i det.

Det var en väldigt trevlig kväll, vilken sambon och jag avbröt vid 03-tiden, då vi åkte hem och åt upp chokladen som fanns i köksskåpet innan vi lade oss, utan vare sig tandborstning eller avsminkning.

---

07:00 i morse ringde klockan och jag gick upp, kokade kaffe, plattade håret, drog på mig kläderna, lade på mascara på mascaran, rougade till kinderna, rullade på deon, gjorde en spray and walk med parfymen, väckte sambon som skulle köra, drack upp kaffet, borstade tänderna, packade ihop vad som skulle med till tävlingen och åkte... -HÄRLIGT sommarfräsch!

The beauty pageant ägde rum i en stor baskethall och vi sladdade in precis i sista stund för den obligatoriska hälsokontrollen, med boxar, stolar och väskor om vartannat i våra famnar.
Vi fick vårt nummer (351) och plats (A-gången) -eftersom alla har bestämda platser att vänta på under tävlingsdagen, och vi installerade oss under muntert prat med mottävlarna (som varit där länge och redan gjort i ordning sina platser), innan vi gick till kafeterian och köpte frukost.

Första och andra deltävlingen gick väldigt bra och det blev en (inte helt oväntad) "finalplats" till Panelen, som det kallas.

Men väntan dit var lång, och eftersom sambon och jag var mer intresserade av oss själva än att titta på andras försök att nå Panelen, så tog vi bilen och åkte till affärerna omkring...
Det blev en dyr runda vill jag lova, men nu har jag bra träningsskor, sport-behåsar, linnen och byxor inför min hårda träningsframtid.
(Pappa, jag diggar alla de underbara mysisarna som jag ärvde av dig som fan, men de är så dåliga på att andas och de blir så tunga när jag svettas, eftersom de är så stora och inte andas).

Tillbaka igen blev det panel och där gick det sådär... Men en andraplats blev det ju i alla fall och det är väl inte helt illa pinkat...

---

I dag har jag varit på en beauty pageant.
Det är sant.
Mamma hade anmält. 350 spänn kostar det visst.

Min vackra Müsli skulle få visa upp sig igen, efter två bara-skrota-hemma-tillsammans-med-Hallon-år och hur det gick har väl redan framkommit.

Det är inte det jag vill prata om nu.

Visste ni att människor som ställer ut sina katter gillar mat?
Mat och Crocks.
Mina ljusblåa Foppatofflor (som förövrigt kommer att brännas snart) hade känt sig som hemma direkt i detta heaven of Crocks. Gula, rosa, blåa, svarta, lila... You name it.
Det matchades till och med till kläderna. Hua!

Människor som ställer ut sina katter gillar alltså mat... Och Foppatofflor... Och stora, dassiga T-shirtar.
Överallt gungar det även läskigt stora bröst som vilar vid någons navel och överallt visas det celluliter som ligger och gottar sig under någons, alldeles för högt uppdragna, mjukisbyxor.

Seriöst.
Människor som håller på med katter ser smutsiga, slabbiga och tjocka ut. Jag var lika stor som vissas överarmar!
Varför är det så?

Katter är ju oerhört renliga djur som förmodligen aldrig skulle lämna hemmet sommarfräcsha eller med pälsen i oordning.
Det slog mig verkligen idag, där jag satt alldeles ensam (efter att sambon lämnat mig) och tittade på folk, hur jag inte passade in där, min sommarfräschhet till trots.

Anledningen till Müslis tävlingsuppehåll har varit att hon absolut inte gillar dessa skönhetstävlingar och det visar denna världens snällaste katt mer än gärna med fräsande, morrande och läskigt stela rörelser.
Dagen idag var ett litet test för att se hur hon tog det nu, efter kastrering och vila.

Jag själv har väl alltid tyckt att det har varit lite dorky, men det har ändå varit kul att vara där.
Det var roligt att mingla bland människorna, lära mig regler och trix och framförallt, att vinna.  För vann, det gör hon nästan gämt min vackra flicka!

Idag kände jag mig mest malplase och ensam.
Müsli vantrivdes och jag likaså.
Ett tydligt tecken på att vår utställningskarriär nog är över var i Panelen, där Müsli på sitt raka och ärliga sätt talade om för domaren att:
"HÅLL TASSARNA BORTA FRÅN MIG, ditt freak"
Och jag fick helt dåligt samvete över att jag inte riktigt brydde mig över att det var den snälla average girl-katten bredvid min vackra terrorist som faktiskt vann.

Jag unnade allt till den hoppande, skrattande, tjoande och handklappande ägaren till den andra katten.
Vad glad hon blev!
Det är klart att hon ska få vinna när hon blir så glad.
Jag hade ändå inte velat ha porslinsfiguren, den gröna plånboken, matburken, lypsylet man kan ha runt halsen, almanackan och allt annat krimskrams som hon vann.
Jag gick till och med och lämnade tillbaka vad Müsli hade fått när hon, vid nomineringen, gick vidare till finalen.
Vad ska jag med det till?
Jag vet att min katt är finast i hela världen. Det räcker för mig

Det är ändå med lite sorg i hjärtat som jag skriver om denna sista utställning, för jag har verkligen tyckt att det har varit roligt innan.
Jag har varit en supernördig kattutställare, men en stolt sådan.

Nu är jag bara kattägare, men fan så stolt jag är över mina två flickor!



Dr Jekyll and mr Hyde?