vildhallonet

Jag var på systemet idag, för första gången sedan i somras (jo, det är SANT) och jag hade nästan glömt av hur det brukar vara för mig på systemet.

Jag bad om hjälp, då vinet jag skulle köpa var en present till min kära mormor som fyllt år och bjuder på middag på söndag, och jag är mer expert på vinerna under 100-lappen än de över.
Mannen i den beiga systemetskjortan tittar frågande ner på mig och jag kände mig som en liten flicka som drar i sin pappas tröja och tjatar om ha glass, där jag stod och tittade upp på honom, i hopp om hjälp.

Jag fick till slut en fin flaska rött och ställde mig i kassakön med mitt vin tryggt vilandes mot bröstet.
Redan bak i kön ser jag expeditens blickar och jag kommer med en suck på hur det ju är för mig att handla på systembolaget.
Snabbt plockar jag fram den lilla väskan och rotar bland borstar, kondomer (japp, de är kvar), neccisärer, tuggumipåsar och nycklar för att kontrollera att passet är med.
Puh, jag får handla i dag med!

"Har du legetimation, tack!"
Jag plockar upp det 10-åriga passet och lägger det framför honom och tänker:
*Jo, jag köper nämligen denna 200 kronors flaskan för att jag ska ut och supa mig dyngrak tillsammans med mina 18 åriga klasskamrater idag... Nämligen!*

Han tittar på passet.
Han tittar på mig.
Han blickar ner i passet igen.
Han tittar upp på mig och håller kvar blicken... L ä n g e.
Han sneglar sedan med det ena ögat på passfotot igen samtidigt som han håller kvar min blick med det andra (skickligt gjort, I tell you)

Inte ett ord utväxlas mellan oss under denna andlösa minut och jag fullkomligt vägrar att bryta tystnaden med ett:
"Det ÄR jag!"
... Utan står tyst och väntar på hans tunga beslut.

Det hela slutar med att han slår ihop passet under ett:
"Det blir 200 kronor då tack!"

Jag måste verkligen fixa ordentlig legetimation. Det här kommer inte att hålla länge till...