vildhallonet

Träning i all ära, men de här endorfinerna tar ju kål på mig.

Efter en jobbdag från 07:30 till 20:15 cyklade jag raka vägen till gymet och körde crosstrainer och triceps tills sambon kom och hämtade mig.
Vissa hämtar barnen på dagis, andra sina sambos på gymet, vid stängningsdags.

Nu sitter jag här i gymkläderna och är på väg in i duschen.
Klockan är halv elva och defenitivt sängdags för mig, då jag ska upp 06:30 i morgon igen (måste hinna göra matsäck också... 06:15 it is) och jag borde verkligen skrika efter min nybäddade säng efter den här intensiva dagen.
Men jag är inte trött!

Hela jag hoppar av piggendorfiner och sängen är nog det sista jag har i huvudet nu. Jag vill göra saker... Olika saker... Massa saker... Fan!
Jag vet ju hur fruktansvärt det kommer att vara i morgon bitti, då endorfinerna slutat leka i blodet på mig och jag vet ju hur jag kommer att gny mot den mjuka kudden och svära förbannelser över den alarmerande telefonen.
Jag vet att jag kommer att ha ångest över att det är mörkare på morgonen och svära förbannelser över mig själv för att inte ha gått och lagt mig tidigare.
Jag vet detta, men vad hjälper det nu, när jag är pigg?

Oh, crap!
Bäst att lägga fram kläder i förebyggande syfte (som till ett barn) och bäst att ladda kaffekokaren inför matsäckslagandet i morgon bitti.

Japp... Bäst att förbereda sig på helvetet självt i morgon bitti.