vildhallonet

Visst är det så att vi alla har dippar? Att vi alla blir nedstämda och kanske till och med lite bittra då och då i våra liv?
Eller finns det de som går igenom livet med ett konstant och jävligt irriterande leende?
De som alltid är nöjda med vad de har, hur de ser ut, vad de har åstakommit eller bidragit med?
Nej.. Någon sådan människa kan det väl ändå inte finnas!

Jag vet i alla fall med säkerhet att jag inte är en av dem, och någonstans är jag väl glad för det.
Skulle det vara lycka och joy hela tiden uppskattas det väl inte lika mycket ändå.
För det är väl som "de" i klyschan säger; Att du måste nå botten för att kunna uppskatta när det lättar. Att man måste må dåligt för att kunna förstå hur underbart det är att må bra.

Jag är fan inte inne i en bra period just nu.
Det är egentligen ingenting påtagligt som stör min rytm, men jag är så satans låg hela tiden.
Det här med träningen tynger mig såklart, men någonstans så vet jag att om jag bara ger mig fan på det, så fixar jag det.
Maten är vad jag måste starta med. Fyra, nästan fem kilo upp sedan i somras.. Fan!
Det får ju vem som helst att bli deppig. Men jag har ju bara mig själv att skylla och det är bara jag själv som kan gå ner dem igen. Med eller utan pt! (Men efter hot om att bli rökt är det väl bäst att lägga ner de tankarna).

Igår åkte jag hem till Heff med mina nyinköpta kantareller för att laga en kantarellpaj och dega i soffan.
Handyman låg redan där och dunade när jag kom och efter en liten stund kom Handymans partner in crime (i alla fall vad det gäller tatueringar).
Vi fyra åt god paj och kollade lite tv i soffan när även Grizzlynallen klev innanför dörren med sin bärbara hårddisk.
Det diskuterades olika serier och datorkunskaper en stund innan Handymans partner in crime fixade lite varm nyponsoppa med glass, som vi skedade i oss i soffan.
Visst låter det mysigt?

Jag var bland vänner och jag gjorde det jag älskar att göra.
Jag var omringad av fyra härliga killar som jag tycker jättemycket om men ändå så bara det kröp i kroppen på mig, och det tog inte lång tid efter nyponsoppan innan jag tog på mig jackan och åkte hem.
Jag orkade inte... Jag orkade inte vara trevlig och social och jag orkade inte med människor.

Näe.. Jag känner mig verkligen eländig just nu!

Men hur mycket jag än inte orkar med människor, så är jag glad att jag inte är ensam.
Det är en suckarnas dag i dag  kära sambo.
Efter mördarpasset med ungtuppen ikväll kommer jag formodligen vara spak som en agad hund och känna mig alltmer eländig, då jag ju vet att jag inte kommer att få fler sådana pass.
Vad sägs om sambomiddag med candlelights och kanske ett glas vin?
DET var längesedan.

Nu ska jag bannemig ta tag i den här dagen och kanske till och med lyckas förvandla alla mörka känslor till något produktivt nyskapande och kreativt.