Buhu buhu
Jag är ett så kallat sällskapsdjur.
Jag är alltså den typen som (oftast) inte uppskattar att vara ensam.
Jag har fått höra att det är något fel på mig, eftersom jag hela tiden vill göra saker och jag har på olika sätt förstått att mitt beteende anses som högst onormalt.
Men gissa vad!?
Det skiter jag i!
För det här med att vara tvångshemma på grund av pengabrist gör sönder mig.
Jag får fullkomlig och inre panik och jag märker hur jag gräver ner mig i ett mörkt hål där ingen annan får komma in. Jag svarar inte när folk ringer och jag drar ner persiennerna för att mörka den välkomnande solen.
Jag går runt i mysbyxor hela dagarna och jag borstar inte tänderna förrän läggdags (om ens det).
Jag har slutat träna och jag märker hur skrämmande snabbt jag förvandlas från en levnadsglad och pigg tjej till en gammal, gammal, degklump.
Trots att jag är själaglad över lägenheten och egentligen väldigt nöjd med min nuvarande livssituation mår jag fan skit över att vara så begränsad och instängd.
Igår klarade jag det inte längre (efter att ha varit ensam hemma över ett dygn) och tackade ja till förslaget om en bio.
Åh! Människor...
Det fanns andra levande varelser än mina små djur och jag själv.
Nej, jag hade inte råd att gå på bio, men det finns gränser på vad jag klarar av och det måste få ske i små steg.
Ensam i ett helt dygn är rekord och jag är inte ett dugg stolt.
Jag lever här och nu.
Tänk, jag kan ju få en tegelsten i huvudet och dö på vägen hem från jobbet, och hur glad är jag i de pengarna jag inte har och inte spenderade då?
Jag är alltså den typen som (oftast) inte uppskattar att vara ensam.
Jag har fått höra att det är något fel på mig, eftersom jag hela tiden vill göra saker och jag har på olika sätt förstått att mitt beteende anses som högst onormalt.
Men gissa vad!?
Det skiter jag i!
För det här med att vara tvångshemma på grund av pengabrist gör sönder mig.
Jag får fullkomlig och inre panik och jag märker hur jag gräver ner mig i ett mörkt hål där ingen annan får komma in. Jag svarar inte när folk ringer och jag drar ner persiennerna för att mörka den välkomnande solen.
Jag går runt i mysbyxor hela dagarna och jag borstar inte tänderna förrän läggdags (om ens det).
Jag har slutat träna och jag märker hur skrämmande snabbt jag förvandlas från en levnadsglad och pigg tjej till en gammal, gammal, degklump.
Trots att jag är själaglad över lägenheten och egentligen väldigt nöjd med min nuvarande livssituation mår jag fan skit över att vara så begränsad och instängd.
Igår klarade jag det inte längre (efter att ha varit ensam hemma över ett dygn) och tackade ja till förslaget om en bio.
Åh! Människor...
Det fanns andra levande varelser än mina små djur och jag själv.
Nej, jag hade inte råd att gå på bio, men det finns gränser på vad jag klarar av och det måste få ske i små steg.
Ensam i ett helt dygn är rekord och jag är inte ett dugg stolt.
Jag lever här och nu.
Tänk, jag kan ju få en tegelsten i huvudet och dö på vägen hem från jobbet, och hur glad är jag i de pengarna jag inte har och inte spenderade då?
Kommentarer
Postat av: Jenny
Jag vet precis hur det känns att vara tvångshemma pga pengabrist och det är inte kul.
Men gräv inte ner dig i ett mörkt hål!
Ta vara på dagen och gör så'nt som du aldrig tar dig tid till annars, typ rensa garderoben, sortera papper, MÅLA, eller städa. Det kostar inte pengar och du känner dig superduktig och nöjd efteråt. ;0)
Pöss
Postat av: jojo
Nästa gång om du har ena foten i ett hål,..
kan jag erbjuda en stunds truddelutt chatt/mail/msn om du vill. FÖR JAG är oftast uttorkad efter andra vuxna då de mesta jag samtalar med är mina barn.
Och Ärligt verkar de inte förstå mig.
Kram
Trackback
