vildhallonet

Jag hade kaniner nar jag var barn.
Många kaniner, och de de flesta av dem bodde i Kaninhuset i trädgården, i vilken det även stod två uteburar innehållande kaniner.

Jag drömmer rätt ofta om dessa kaniner.
Men det är inga fluffiga, mjuka och kelfulla mysdrömmar inte.
Nej, det är ond bråd död som uppspelar sig bakom mina stängda ögonlock!

Drömmarna startar alltid med att jag kommer på att jag glömt att ge dem vatten på väldigt länge och när jag kommer ut till deras hus luktar det för djävligt av ammoniak och lik.
Mina kaniner är fruktansvärt magra (de som lever) och det ligger döda kaninungar spridda i de nerskitade burarna.

Jag får de mest vansinniga skuldkänslor och vaknar med dessa känslor kvar i kroppen... Alltid!
I bland gråter jag till och med.

Varför blir det så här?
Har jag ett undertryckt dåligt samvete över mina kaniner eller vill min hjärna bara djävlas med mig?

I natt var det i och för sig lite annorlunda, för nu var mitt (som jag minns honom) fina marsvin med. Han var varig i ögonen, mager som ett skelett, ruggig i pälsen och han hade tappat håret i sina virvlar.
Buhuuu!
Min Wille. Helt trasig...

Mina skuldkänslor lindrades ju inte av att jag möttes av två snoriga siameser när jag sedan vaknade.
Jag hade fönstret lite, lite öppet natten till igår och nu nyser de dig fram över golvet, förkylda som aldrig förr... Båda två!

Vad är jag för en matte egentligen?
Fy!