vildhallonet

Vet ni vad?
Jag har haft en sån himla fin dag!

Ni vet en sådan där dag då allt är helt perfekt och det inte finns någonting att klaga på.
Jag startade den med att få bjuda Hef på min alldeles egna superfrukost bestående av hembakat bröd, ägg, juice från egenpressade apelsiner och latte, vilken vi åt samtidigt som vi planerade dagen som låg framför oss.

Tanken var från början att vi skulle ta en promenad i solen, men den ändrades snabbt till att ta en tur med cykeln i solen istället.
Men innan den jungfruturen blev av skulle avgassystemet bytas och hon skulle tvättas och poleras, som den lilla sessa hon är.







Och efter tre koppar kaffe, mekande och gnidande samt tillökning i folkskaran drog vi ut på de, till synes, solvarma gatorna.
Jag och Hef på cykeln och Hef och Dampas i bilen,.



Vi åkte ner till Drömmarnas kaj, där Hef har sin båt ståendes, och fikade (på bryggan) hembakade frallor med räkost och njöt å det fullaste i solen.

Vi vräkte oss faktiskt som solande sälar där på bryggan och det kändes inte alls som att vi var i Göteborg, utan mer i någon pittoresk fiskeby i Frankrike eller nåt.
Så fint, så fint!

Efter några mindre ärenden åkte vi hem och jag hann inte mer än landa här innan trevligkille påminde mig om den lilla bjudningen hans syster bjudit oss på.

Ja, just jäklar!
Det var bara att kasta det vindrufsiga håret in i duschen och svida om till nästa trevlighet.
En väldigt välsmakande trevlighet vill jag lova.
Sweet lord, vad mycket god mat jag har ätit...

---

Det är en sak som jag har grubblat lite över...

I  dag (hos trevligkilles syster) träffade jag massa människor som jag inte träffat tidigare, och det är ju alltid trevligt.
Men varför är det så, att det nästan är en oskriven lag på att man måste fråga människor (som man träffar i sådana här situationer) vad de jobbar med?

Jag är, i ärlighetens namn, inte ett dugg intresserad av främlingars yrke och jag är precis lika lite intresserad av att prata om mitt, med dem.
Jag frågar sällan andra om deras yrke först, men eftersom de alltid frågar mig (då det tydligen är något man SKA göra för att ingå i gruppen socialt kompetent) känner jag mig tvingad att återgälda frågan... Trots mitt ointresse, vilket ju gör mig oerhört falsk!

Om det är människor jag vill lära känna vill jag givetvis veta vad de jobbar med och vilka de egentligen är, men när det är främlingar som jag förmodligen aldrig kommer att träffa igen (hur trevliga de än må vara) kan jag egentligen inte bry mig mindre.
Då vill jag mycket hellre höra en härlig livshistoria eller hamna i olika spännande diskussioner tillsammans med dem.
Det är intressant för mig.
Vad de eller jag jobbar med? Bah!

Jag tror nog inte att främlingar jag träffar på en fest eller middag är särskilt intresserade av vad jag jobbar med heller, det anses bara artigt att fråga, och det tycker jag är konstigt.
Det borde vara mer artigt att få någon att skratta genom att dela med sig av en dråplig livssituation eller ställa frågor om saker som musik, film, intressen, familj, mat eller politiskt engagemang.
Det är ju DET som gör en människa. Inte vad han eller hon jobbar med!

Varför är vårt yrkesval så viktigt för oss?


Nä, nu ska jag nog sova mina sex timmar, för i morgon ska det förmodligen slipas och bottenmålas på Hefs båt innan hon  glider ner i vattnet...