vildhallonet

Jag gjorde det utan att ens blinka!

Den låg där på marken, alldeles inkletad i blöt sand och kämpade för sitt liv för att kunna röra sig över den skrovliga asfalten.
Först cyklade jag bara förbi, men utan att ens tänka på vad jag gjorde vände jag plötsligt cykeln i en vid båge och återvände till kämpandet vid den stora Kingrutan på skolgården.

*Lilla vän, det här kommer du aldrig att överleva* hörde jag mig själv tänka i huvudet, när jag plockade upp den lilla sandhögen och gick med den i ena handen, och cykelt ledd med den andra, mot en stor vattenpöl för avsköljning.

Det är då, när jag möter en kollega, som jag kommer på vad jag har gjort.
*Gud, vad ska hon tänka nu?*
Jag gömmer snabbt handen bakom ryggen och hälsar piggt på min kollega innan jag (som om ingenting) parkerar cykeln och väntar på att hon ska gå förbi mig.
Jag ilar efter det till vattenpölen, sköljer av sanden och fortsätter sedan till trädstigen där jag släpper ner masken mot den fuktiga jorden.
*Sådärja! Det här känns bättre va?!*

Sedan går jag in, tvättar händerna och börjar min arbetsdag...