Rädd för vadå?
En hård, smärtsam och (för mig) väldigt obehaglig sanning...
Jag brukar skoja lite om att jag är som ett ostron.
Hård och skrovlig på utsidan, men för de som har tålamod att kämpa sig in kan det finnas en vacker, skimrande och dyrbar pärla att finna.
Det är visserligen inte helt och bara på skämt, för så är det.
Frågan är varför!
Sanningen jag fick idag är att jag är ensam!
Det gjorde ont... Och den enda anledningen till att det gjorde så ont är för att det är sant.
Jag är ensam!
Jag har underbara vänner, en fantastisk familj och ett jobb där jag trivs... Men jag är ensam!
Jag släpper inte in någon!
Jag gör inte det, och det skrämmer mig.
Jag vill släppa in!
Jag vill ju dela min smärta, lycka, sorg och glädje med de jag verkligen bryr mig om, men sanningen är ju att jag oftast delar deras smärta, lycka, sorg och glädje med mig själv.
Jag har alltid sagt att jag inte bryr mig om vad vad andra tänker om mig, och det är ju delvis sant.
Jag bryr mig verkligen inte om vad folk som jag själv inte bryr mig om, tänker om mig.
Men jag bryr mig desto mer och väldigt mycket om vad de som jag värderar i mitt liv tycker och tänker (även om jag är världskass på att visa det).
Jag har blivit kallad hård, kall och omänsklig och det är sant, men det är också skalet på det där jävla ostronet.
Själv vet jag att jag (inifrån) är uppbyggd av enorma mängder värme, kärlek och omtanke, vilket jag alltid trott att jag har gett till dem som jag vill ge det till.
Frågan är om jag har det...
Jag försökte ge lite av mig själv idag.
Jag ville så gärna förmedla mina komplexa tankar och förvridna jag, men det blev bara tårar och oklara meningar.
Jag ville ge personen allt det han ville ha, men jag kunde inte.
inte för att jag inte vill, utan för att jag är okunnig på området och livrädd för att utlämna mig själv på något sätt.
Jag är en fegis!
En fegis som i 31 år har gömt sig bakom ett skrovligt och solit skal av leenden och skämt.
En fegis som öga mot öga och med äkta kärlek bara har sagt "jag älskar dig" till två personer...
En jävla fegis rent ut sagt!
Frågan är om jag, i kvällens förhatliga tårar och misslyckade meningar, kanske gav en bit av mitt sårbara och ogenomträngliga jag ändå.
En bit av mig sälv som jag så länge har jobbat så hårt med att dölja.
En bit av mig själv som jag nu börjar förstå att andra vill -och behöver ha- för att faktiskt lära känna, och släppa in, mig.
En bit av mig själv som i små doser, och på olika sätt, har kommit upp i det här forumet innan...
Jag älskar dig!
Det gör jag... Som vän, som medmänniska och som någonting djupare och kanske väldigt vackert.
Men jag är rädd!
Rädd för allt som kan gå fel. Rädd för att förlora vad jag har fått och rädd för... -Allt!
Visst är det så att man aldrig kan vinna om man inte chansar och spelar och visst fan är jag nyfiken, och egentligen villig, att satsa allt för att kanske håva in storvinsten.
Men det är en stor satsning.
Den kräver att jag verkligen har tänkt igenom det noga, att jag är medveten om riskerna lika mycket som vinsten och framför allt, att jag vet (eller tror mig veta) vad jag gör.
Vad det än var som hände ikväll, så fick det mig att tänka.
Inte vet jag om det gör mig något klokare, men det gör mig väldigt mycket mer medveten, och mer villig att förändra.
Jag vill nog inte vara ett instängt och (mot omvärlden) skyddat ostron!
Jag vill vara mer som en val!
Vacker, vänlig, fängslande och fri som en stor underbar val, i det böljande blå!
Nu är klockan snart 07:00 på morgonen och jag måste verkligen försöka sova.
Tack!
Tack för att du är så klok och vacker!
sååå tänkvärda ord....ta och satsa nu!!
Som taget ur min skalle...
http://www.youtube.com/watch?v=mCQjx_JrG9k
Gör som Fille säger så ordnar sig allt.
Jag skrattar idag kanske gråter jag sen/
Jag vill leva i nuet inte ångra mig sen
Så jag lever idag, idag, idag/
Morgondagen är för långt bort men vi är här idag
Så jag skrattar idag!
"Men det är en stor satsning.
Den kräver att jag verkligen har tänkt igenom det noga, att jag är medveten om riskerna lika mycket som vinsten och framför allt, att jag vet (eller tror mig veta) vad jag gör."
Tänk inte så mycket, människa! Varför måste du "veta vad du gör"?
Bara gör det som känns rätt för stunden. Det som känns rätt i magen.
Våga satsa Pärla, allting löser sig!
Stora vackra ord likt ensamma vandrande tårar.
Jag ser det så här...
..du vet precis när det händer kommer du släppa in,
våga ta klivet
rakt ut i hela juvliga helvetet.
Det är inget du felar med,
det är faktiskt rent ut sagt sunt!
Varför ska du ta steget om du inte är i lag med dig själv??
Tycker du är en riktig Pärla,
men med kunskapen att Välja rätt tillfälle.
Mycket bra text. Läs den ibland! Du kan lära dig av det du skrev... :-)
