vildhallonet

Jag fick något som förmodligen kan liknas med moderskänslor tidigare idag.

När jag låg och halvslumrade i soffan kom Hallon och kröp ner vid min armhåla. Där låg hon som en kurrande kringla när Müsli kom och gjorde oss sällskap, och vi låg där alla tre och hade det gött.
Då slog det mig hur fruktansvärt mycket jag älskar mina djur, och hur viktiga de verkligen är för mig.
Den absolut villkorslösa kärleken som de erbjuder, det sällskapet de ger och den fullständiga närvaron som de har är verkligen one of a kind.
De som har träffat mina flickor, vet vad jag pratar om och jag kan verkligen inte föreställa mig vad jag skulle göra utan dem.

Tanken var någonstans att jag nu skulle lämna bart dem ett tag innan det löste sig med bostad, men det kan jag inte.
Bara tanken på att inte ha dem vid min sida gör mig helt lipig.
De är mina bästa vänner.
De är alltid vid min sida och de ger så mycket liv och kärlek till mig.
Jag vet hur sjukt det är att prata så om djur, men herregud vad jag älskar dem.
Mina flickor… Mina fina, fina flickor.

Bara nu under tiden jag skrev detta har de båda varit framme och hälsat på mellan mig och datorn innan Hallon lade sig tillrätta vid min vänstra sida och Müsli gick och åt.