vildhallonet

Några av mina kollegor och jag har en alldeles fantastisk lördagstradition!
En tradition av fuktighet, ångande svett, flåsande andetag, laddade ställningar och hänryckande vrål av uppskattning, -eller uttömmande besvikelse.

Vi har nämligen (med stor allvarsamhet) börjat ägna oss åt beach volley, efter att ha kollat på seriespelen i hallen en tisdagskväll.

*Det där kan ju inte vara så svårt. Det är ju bara att vicka på rumpan lite* för att citera Lotta på Bråkmakargatan.

Sagt och gjort!
På lördagseftermiddagar kan du, nu för tiden, se det glada gänget tumla runt i sanden under svordomar, handklappningar  när någon slänger sig och barnslig glädje över att (ibland) hålla bollen i luften.

Idag när vi kom dit sätter sig min power walk-kollega vid ett bord och gnyr ynkligt, men farligt sött, med händerna om ansiktet:
"Ååh, vad jag är sugen på en cola."

Då jag ändå skulle fråga om min vattenflaska (som jag av någon konstig anledning glömde där förra veckan) fanns att finna köpte jag henne en Pepsi... Vilken hon likt ett barn på Liseberg suger tag i och dricker under andaktlig tystnad.
Men bara en kort stund senare utbrister hon skarpt:
"Nääää, va fa...."
"Vadå?"  frågar jag förskräckt. "Vad hände!"
"Jag bröt en nagel!"

Hon gräver i väskan och fiskar flinkt upp en rosa nagelfi.
Och jag bara älskar vad jag ser framför mig, precis innan vi ska entra banan och spela skiten ur sanden.


Hurtig vattenflaska, sockrig Pepsi, flickig nagelfil, belåten min, spretande fingrar och en alldeles, alldeles UNDERBAR (roterande) discokula i taket.

När alla sex donnorna är samlade börjar spelet... Ett spel där sex nybörjare ger gärnet och slänger sig som Ravelli himself i sanden, berömmer de mest värdelösa slagen med Görelröst:
"Braaaaaaa" för att sedan (när man inser att bollen hamnar helt fel) fortsätta:
"Synd"

*Bra synd*

... Vi är kolossalt bra på att berömma oss själva när det går bra och uttryck som:
"BOJAKAAA" och "HA! DÄR satt den" ekar ofta i hallen, i symbios med vinnarknutna händer och höljudda hi fives.

Lika ofta kommer dock den extremt dåliga förloraren i (många av) oss fram, med hjälp av:
"HELVETE" och "Vad FAN håller jag på med" med knytnävar och fötter som siktar sanden, eller arga hopp medan det andra laget roterar för serv.

När vår timma är slut är det ändå sex tjejer som med begynnande blåmärken, halvbrutna tår, bultande fingrar... Breda leenden, sorglöst tindrande ögon, livliga småhopp och sprudlande beskrivningar av vad vi just gjort, som vinglar förbi de andra planerna.



Nästa lördag kör vi igen!