vildhallonet

I tisdags när vi var och tränade var vår vän med den gröna iPoden och hans tjej inte där, och vi blev ju givetvis väldigt oroliga.
Hade de fått kräksjukan?
Var de bortresta?
Eller var det helt enkelt så att de aldrig såg oss komma eftersom vi åkte bil?
Frågorna var många men svaren få.

I dag när vi kom spanade vi hoppfullt gymet runt, men såg dem inte, varpå vi besviket ställde oss på varsin maskin och värmde upp.
Det är verkligen inte samma sak utan dem.
Då... När jag med tunga steg går på maskinen from hell ser jag henne!

I min lycka åker jag med bandet av, landar på golvet bakom och springer fram till min power walk-kollega för att berätta den goda nyheten.
Hela hon lyser upp och vi fortsätter, med förnyad styrka, vår uppvärmning.

Hela uppvärmningen kunde vi se henne stå och träna med en väninna och trots tryggheten att hon var där så var det ju något som fattades.
Min power walk-kollega och jag funderade en stund på om det var så att han låg hemma i kräksjukan, men precis när vi rundar hörnet till hantel och spegeldelen hör vi hans brötiga stämma ljuda högt över musik och stånkanden.

Och där stod han.
iPoden glänste grön vid kragen och hans breda tandköttsvisande leende tog upp hela salen. Han var i sitt esse och gormade ut att han minsann inte kunde ta tunga vikter med sin axel.
Nej, det var nu (och jag citerar) en big no no (hans vikter är ungefär lika tunga som mig) och att han var bredare över axlarna än de flesta. (citerar) Hö hö hö!

Åh... Allt var som vanligt igen och vi kunde tryggt börja vårt pass med biceps och mage.