vildhallonet

05:30 i morse ringde min telefon med en sjuk skolöppnare i andra änden.
Det var bara för mig att gå upp för att släppa in de första barnen. När jag står i sovrumsmörkret och plockar upp kläder från golvet lyser hela rummet upp och jag vänder mig förskräckt om.
Vad händer?

Jo, jag ska tala om vad som händer.
Utanför fönstret avslöjar gatulamporna att det virvlar omkring snöblandat regn, åska och blixtrar.
Jag har sovit max två timmar och jag ska gå till jobbet, mitt i natten, i ett jävla oväder. Buhu, buhu...
Måtte faan ta den som tog bort sommaren!

Väl på jobbet (som en dränkt perserkatt eftersom jag strängt talade om för mig själv att jag misann inte hade råd med taxi, ens den korta biten) går det som smort i ungefär en timma innan jag inser att jag ju måste till Östra sjukhuset för provtagning.
Fuck!

Halv åtta sätter jag mig på en spårvagn och påbörjar den 45 minuters långa resan till kvinnan bakom alla skyddsfönster, som tar 300 spänn betalt för något jag blivit tvingad att göra.
Har hon ingen skam i kroppen?

Trots att jag säger att jag gjort det innan och vet vart jag ska sätter hon mig i akutmottagningens väntrum... Där jag sitter i en och en halv timma innan jag blir inropad och får förklarat för mig att jag inte alls ska vara där.
NÄHÄ!!?
Det var med ett trevligt och ursäktande leende som kvinnan bakom skyddsfönstrerna gav mig 300 kronor tillbaka när jag gick (efter att ha varit inne i ca fem minuter).
"Det var ju synd att du fick vänta så länge" säger hon när hon ger mig mina pengar.
"Äsch, det är ingen fara" kvittrar jag med en vevande handrörelse, men tänker i största hemlighet:
*Ja, det var jävligt synd. Du kanske ska lyssna nästa gång. Bitch!*

På vagnen tillbaka sitter jag med en pressbyrån-latte och lyssnar på Portishead (i mina nya grymma AKG lurar som jag fått av bästebror). Portishead ger mig alltid en väldigt speciell känsla i kroppen.
Om man kan bli härligt melankolisk så tror jag att jag blir det. Jag känner mig sorgsen och lite låg, men ändå behagligt lugn, mysig och tillfreds. 
Jag glömmer bort allt annat än Beth Gibbons röst som riktigt pressar sig in och fyller hela mig. Att teckna till Portishead är som att ha morgonsex... -Helt fantastiskt!
Hade jag haft modet och den egenliga viljan skulle jag nog ha letat upp Beth och gift mig med henne.
Hon är så jävla cool!
Och så sjunger hon i ett av världens bästa band. Det är också rätt coolt.



Efter att det varit uppehåll hela dagen (från det att jag låste upp skolan) började skiten virvla runt igen just när jag ledde ut Contessa på skolgården för att avsluta min arbetsdag.

*Jävla skit* tänkte jag och styrde mot solariet istället för hem.