vildhallonet

Det är egentligen helt sjukt hur beroende jag har blivit av att skriva. Får jag en känsla i kroppen, vill jag direkt skriva ner den.
Förr om åren målade jag mina känslor och jag kan se väldigt tydligt på mina teckningar hur humöret var när jag gjorde dem. Vissa är så mörka att man knappt ser motivet och vissa är ljusa med väldigt lätt skuggning.

Tecknandet har jag tappat, men hoppas få tillbaka när jag får en egen lägenhet.
Att vara inneboende har varit rena döden för min inspiration och jag saknar verkligen mina ensamma sitta-uppe-och-teckna-nätter.
Istället har bloggen blivit min terapi och känsloutlopp.
Fördelen med tecknandet var att det inte var riktigt lika blottande. Visst blottar man sig även i en bild, men inte alls på samma sätt som när den bilden blir till ord.

Och att teckna en ledsen kvinna eller en, på en sandstrand, fritt galopperande häst är egentligen (för mig) mer läkande och frigörande för själen än att skriva ner något som sedan kan tas upp oräkneliga gånger av de som läst, de där för stunden laddade, orden.