vildhallonet

Härliga ni!
Hur kan jag med lätt hjärta skriva i en blogg med 6 okända läsare när jag har er? ;)
Nä, skärpning Hallonet...

Idag satt jag uppkrupen i min power walk-kollegas soffa, krampaktigt kramandes på en mjuk, röd kudde och darrade av skräck.
Terror och fasa är djävulens påfund och jag är en idiot som varenda gång, och lika naivt, går på det här med skräckfilmer.
Jag vet ju så väl att jag inte kommer att våga resa mig upp för att hämta telefonen, borsta tänderna, släcka ljusen eller gå på toa.
Jag vet ju också att jag kommer att behöva hoppa mellan soffan och andra möbler, för att inte sätta fötterna på golvet, där ondskan lever och frodas.

Jag hade, dagen till ära, köpt ett par (lika vråltajta som de var billiga) jeans på rean vilka jag likt ett ormskinn ålade in mig i efter träningen och nöjt hade på mig i soffan. 
Där satt jag alltså, i fosterställning med mina tajta jeans och (av skräck) klotformade ögon hypnostiserat fixerade på tv:n,  och kunde inte sträcka ut benen.
För det är ju ett välkänt faktum att det är strängeligen förbjudet att ha någon som helst kroppsdel utanför soffan under en läskig film?

Det är också ett välkänt faktum att när man viker en vattenfylld slang så förhindrar man vattenflödet att komma fram?
Samma sak som med vattnet händer nämligen med blodflödet ner till fötterna när du viker benen i ett par smala jeans.
Inget blod i min kropp hade, under ca två timmar, tillträde nedanför mina bestämt böjda knäveck och det blev rätt snabbt ett  irriterande problem.

Båda fötterna somnade utan att ha någon som helst förståelse över min oförmåga att sträcka ut benen och det tog inte lång tid förrän smalbenen med stickningar och retliga ilningar förklarde att även de höll på att domna bort från mig.
Helvete!
Men det var ingenting att göra förutom att, med vissa ställningsbyten uppe i soffan, försöka lätta på trycket vid knävecken och hoppas på att filmen skulle få ett lyckligt slut... Eller faktiskt ta slut.

När den väl gjorde det kom ju nästa problem som ett litet brev på posten.
Filmen var slut, jag skulle hem och jag var RÄDD.
Tanken var ju (när vi köpte sushi och bestämde oss för film) att jag skulle promenera hem efteråt för att liksom förbränna den halvkilospåsen med naturgodis som visst kom med i sushipåsen, men vad kan jag säga?
MMmmmmm, eller huuuuur att jag gick hem.

Trots att jag nu (utan pengar) skulle ta en taxi, och trots att min vän skulle följa mig ner till taxin som skulle köra mig hela vägen hem, var vi tvugna att kolla lite på Scrubs innan jag vågade ta steget och sträcka mig över bordet till telefonen.
Och nu sitter jag här, sömnlös med hemska bilder av mörk ondska i huvudet.

Inga mer skräckisar, snälla.
Jag blir så himlans rädd!