vildhallonet

Vi har ett ungt par på gymet som jag och min power walk-kollega har haft under span ända sedan vi började där.
I början tränade han alltid själv och var en sådan där brötig typ som alltid ville synas och med sneglande blick kollade om man hörde alla hans kassa skämt.
Det roliga med honom var att han, trots högljudda samtal med sina vänner, alltid hade hörlurarna från den gröna lilla iPoden i öronen.

Efter ett tag kom även hon med och tränade och nu blir det ju extra roligt.
Att han jämt var där samtidigt som oss var ju roligt i sig, men nu lade vi märke till hur dessa två ALLTID kom strax efter att vi anlänt på gymet.
Det spelade ingen roll vilken tid under dagen vi tränade. De kom som på beställning några minuter senare.
Han med sina hörlurar instoppade och hon utan.

Efter att vi börjat notera att de upprepligen kom efter oss skenade givetvis vår livliga fantasi och vi har nu kommit fram till att de såklart bor precis vid gymet.
Varje gång de (genom sitt fönster) ser oss komma gående packar de blixtsnabbt sina gymbagar och springer ut.
Man kan riktigt se för sitt inre hur de knuffas för att komma först in genom porten, sliter av sig ytterkläderna och tar  trappan i dubbla steg för att sedan göra en hockeybromsning och till synes lugnt och värdigt gå in och träna någonstans i närheten av oss.
Han med lurarna och hon utan.

Men, det bästa av allt är att de senaste tre gångerna har även hon haft lurar i öronen.
Inte en lika fin grön iPod som han har fäst vid kragen, men dock lurar i öronen och min kollega och jag skrattar kluckande varje gång vi ser dessa lurbeklädda stalkers komma insmygandes i vår närhet.

De hör alltså musik i öronen, musiken från gymets högtalare och rösterna av varandra (för de pratar ju under träningen) samtidigt.
Det måste ju vara helt tilt i skallen på dem.

Idag när de kom kunde vi inte hålla oss, utan spelade upp en liten miniteater för oss själva.

Hon har lagat mat (spagetti och köttfärssås) som de sitter  i köket och äter, då han tittar ut genom fönstret och ser oss komma gåendes.
"Helvete! Nu kommer de. Packa väskan, vi måste dra!"
"Men älskling. Vi kan väl äta klart."
"NUU sa jag. NUUUU!" (och då är han redan i hallen).
"Ja, ja!" *suck*

Gissa om vi skrattade åt oss själva då, och gissa hur bra det gick med tricepsen.

-Ungefär lika bra som när bögen i församlingen lite senare ställer sig över mig, där jag ligger på bänken, tittar ner på mig och en svettdroppe sliter sig från hans haka.
Jag ser denna ensamma droppe komma som i slow motion mot mitt ansikte, i vilket som känns som en evighet, innan den med ett splasch landar på min panna och jag skrattar så magen krampar och mungiperna svider.
Stången som jag hade i luften hamnar på magen där den ligger och guppar i takt med det tunga garvet, som bögen i församlingen också är hjärtligt med i.

ja, vi är nog helt störda ändå.