Många är långa där bilar är många. Många är små, mycket små men dör ändå...
Jag åker bil... Jag åker bil långt!
När man åker bil långt ser man alltid road kills och när jag ser road kills får jag alltid ont i magen.
På sommaren blir det magonda till ett monstuöst och elakt krampande eftersom jag genast ser framför mig hur det ligger en kull med små bäbisar någonstans och tålmodigt väntar på sin mamma, som aldrig mer kommer komma tillbaka till dem.
Mina ögon hittar road kills som ett lasersikte på ett vapen hittar sitt target och jag blir lika förbannad på mig själv varje gång jag söker upp ett slafsigt djur vid vägkanten eftersom jag ju mår så dåligt av det.
Och vad är det med att de alltid hamnar vid vägkanten?
Kastas de alltid till just vägrenen av smällen eller har de alltid nästan hunnit över vägen innan de blir överkörda?
Eller är det så att det finns vissa människor som med flit kör på dem?
-Å andra sidan skulle det ju riskera att bilen gick sönder så den teorin är nog utesluten ändå!
Men visst är det konstigt att man nästan aldrig ser en road kill mitt i vägbanan?
Jag har vänner som jag vet har kört på djur i trafiken och jag vet också hur dåligt de har mått av det.
Nej, jag kan nog inte ens föreställa mig den känslan.
Jag, som mår dåligt över att ha råkat cykla över en mask på väg till jobbet eller tycker synd om en levande insekt som , av vinden, sitter klistrad mot framrutan på bilen när man kör...
Fan, vilken hycklare jag inser att jag är!
Här sitter jag och predikar över vilken exeptionell rarité till djurvän jag är (utan att bli militantisk, för det är inte bra) och så tänkte jag ett steg till.
Är jag vegan?
Nej!
Är jag ens vegeterian?
Är du galen? Jag älskar ju kött!
Ok!
Köper jag alltid gårdsslaktat kött?
Njae, jag försöker, men oftast inte.
Köper jag ekologiskt?
JA! Men det hjälper ju inte alltid...
Har jag ofta lämnat mina flickor ensamma medan jag själv har roat mig med vänner under den här semestern?
Det har jag…
Jag är kass och tänker sluta skriva nu!
