Pratar med ögonen
Så vackert!
Att jag är en känslomänniska är inget jag sticker under stolen med, men ibland överraskar jag mig själv ändå.
Nu var ett sådant tillfälle!
Det är andra dagen på semestern och jag bestämde mig igår natt (till min egen förvåning) för att tvätta och städa idag.
Så klockan 08:00 gick jag surmulet upp och laddade de första maskinerna...
Efter det har det gått SÅDÄR med min städning.
Det kommer saker mellan mig, dammsugaren och trasan hela tiden och trots att jag gick upp för fyra timmar sedan har jag bara lyckats dammtorka och diska.
Med diskhandskarna på händerna och TOOL dundrandes i lägenheten såg jag plötsligt, i ögonvrån, en häst på tv.
En häst... Det lockar ju alltid, så jag satte mig ner i soffan för att se vad det var för ett program.
Och där blev jag sittandes, som förtrollad.
Det var en dokumentär om en känd modefotograf (Roberto Dutesco) och hans resa till Sable Island för att fotografera vildhästarna som lever där.
Ön kallas tydligen för "Atlantens kyrkogård" pga svårigheten att navigera kring den och någon lär har sagt att "när du upptäcker Sable Island, är det redan försent".
Det lever ca 250-300 hästar på ön och de är fullkomligt vilda och träffar sällan om kanske aldrig människor.
Dokumentären i sig var givetvis bra och underhållande och det var intressant att se hur hästarna mer och mer accepterade en människas närvaro, men det som verkligen satte klorna i min själ var när man i slutet av programmet fick se visningen av bilderna på Roberts galleri i New york.
Vilka bilder!
Det var som att någon stoppat tiden, penetrerat min bröstkorg och vridit ut mitt hjärta.
Det var så vackert att det gjorde ont och jag kunde inte slita mina tårfyllda ögon från tv:n.
Hade lägenheten börjat brinna hade jag förmodligen suttit kvar i soffan, med mina gula diskhandskar på händerna, och inte märkt vare sig röklukt eller hetta.
Fotografierna av dessa vilda hästar var by far något av det mest underbara och livfulla jag sett i hela mitt liv och trots att det knöt sig i bröstet och tårarna rann, så kände jag mig lycklig.
Hästarnas ögon.
Deras toviga man och deras vänliga vildhet.
Jag...
Kolla själva:
Wild horses of Sable island
Att jag är en känslomänniska är inget jag sticker under stolen med, men ibland överraskar jag mig själv ändå.
Nu var ett sådant tillfälle!
Det är andra dagen på semestern och jag bestämde mig igår natt (till min egen förvåning) för att tvätta och städa idag.
Så klockan 08:00 gick jag surmulet upp och laddade de första maskinerna...
Efter det har det gått SÅDÄR med min städning.
Det kommer saker mellan mig, dammsugaren och trasan hela tiden och trots att jag gick upp för fyra timmar sedan har jag bara lyckats dammtorka och diska.
Med diskhandskarna på händerna och TOOL dundrandes i lägenheten såg jag plötsligt, i ögonvrån, en häst på tv.
En häst... Det lockar ju alltid, så jag satte mig ner i soffan för att se vad det var för ett program.
Och där blev jag sittandes, som förtrollad.
Det var en dokumentär om en känd modefotograf (Roberto Dutesco) och hans resa till Sable Island för att fotografera vildhästarna som lever där.
Ön kallas tydligen för "Atlantens kyrkogård" pga svårigheten att navigera kring den och någon lär har sagt att "när du upptäcker Sable Island, är det redan försent".
Det lever ca 250-300 hästar på ön och de är fullkomligt vilda och träffar sällan om kanske aldrig människor.
Dokumentären i sig var givetvis bra och underhållande och det var intressant att se hur hästarna mer och mer accepterade en människas närvaro, men det som verkligen satte klorna i min själ var när man i slutet av programmet fick se visningen av bilderna på Roberts galleri i New york.
Vilka bilder!
Det var som att någon stoppat tiden, penetrerat min bröstkorg och vridit ut mitt hjärta.
Det var så vackert att det gjorde ont och jag kunde inte slita mina tårfyllda ögon från tv:n.
Hade lägenheten börjat brinna hade jag förmodligen suttit kvar i soffan, med mina gula diskhandskar på händerna, och inte märkt vare sig röklukt eller hetta.
Fotografierna av dessa vilda hästar var by far något av det mest underbara och livfulla jag sett i hela mitt liv och trots att det knöt sig i bröstet och tårarna rann, så kände jag mig lycklig.
Hästarnas ögon.
Deras toviga man och deras vänliga vildhet.
Jag...
Kolla själva:
Wild horses of Sable island
Kommentarer
Postat av: Ex-sambon
Jisses, vackert! Möts varje dag av den goa, busiga och glada blicken av min Beppo:)
Häng me å rid nån gång vetja!
Postat av: Sara
JAAAAAAA!
Det vill jag. Det var alldeles för länge sedan nu
Trackback
