vildhallonet

Yes, jag har NÄMLIGEN typ värlens bästa dag.
Den har varit strålande från det att jag gick upp fram till nu. Och det bästa av allt är att den inte är över än...

Först har jag spenderat dagen med två olika föreläsningar, där den sista (Atle Johansen) klev rakt in i mitt hjärta med sin peppeande föreläsning.
Han tänkte precis som mig... Eller jag som honom och jag skrattade uppskattande med honom i 2,5 timmar innan jag med ett absolut tindrande humör gick mot salong Qoumodo för min varannanveckasklippnig.

Atle hade fått mig att må bättre än jag gjort på... Sen... Öh... Jag minns inte ens men sweet jesus, vilken fantastisk känsla jag hade i kroppen.
Jag var fan en hjälte.
En helt fantastisk människa. Inte bättre än någon annan kanske, men absolut unik och fantastisk.
Jag menar, livet är inte perfekt.
Inte för någon.
Det är en process som tar tid och jag lever minsann här och nu...

Med min nya glödande självbild gjorde jag nästan hoppsasteg genom stan, och blev vid Vasaplatsen stoppad av en kille i en farligt snygg skinnjacka.
Jag tog ur lurarna ur öronen och såg frågande men med ett brett flin på honom.
"Herregud, vad vacker du är!" säger han och slår ut med armarna och tappar nästan sina två matkassar.

Jag bugade överdrivet, med ena foten framför den andra, utslängda armar och allt, och tackade för den fina komplimangen.

"Kan jag inte få bjuda dig på en kaffe.. Nu med en gång?" Han log lika brett som jag och väntade på svaret.
"Tack, det hade varit trevligt, men jag hinner tyvärr inte." Svarade jag, som inte alls var sugen på en fika med honom ,och började dra mig vidare mot frisören.
"Snälla? Kan jag inte bara få umgås med ditt vackra leende en stund" ropade han efter mitt fladdrande hår och jag vände mig om i farten och fyrade av ännu ett leende innan jag gick vidare.

Inne på salongen kommer min vackra frisörska mot mig, men stannade halvvägs och bara tittade på mig.
"Gud, vad du strålar. Är du kär?"
"Bah, I wish" svarade jag och kramade om henne innan jag berättade om min föreläsning och mitt miserabla kärleksliv som hon ju alltid blir uppdaterad i.

Efter frisören gick jag in mot helvetet på jorden; Nordstan, för att möta upp bögen i församlingen och handbollstjejen en stund.
På vägen mot dem blir jag stoppad av en kille som stod i en sådan där telefonmonter och är jobbig.

"Tack, men nej tack" svarar jag stressat när han dyker på mig med abonnemangsfrågor, men tänkte sedan att; "Herregud, vem är jag att inte ge honom lite tid av mitt liv? Så bråttom har jag inte."

Han ställer sina frågor, ringer ett samtal och säger sedan, med handen på min axel.
"Det är din dag idag min sköna!"

Och efter de orden halverade han min månadskostnad vad det gäller mobilräkningar och "gav" mig en ny telefon.
En silvrig Sony W715 som jag direkt kände en härlig connection med...



Det här är min dag...
Nu ska jag slänga på mig lite nya kläder och sedan rusa ner till Pustervik där det är lite roliga premiärer  ikväll.
 
EN öl kan jag ju unna mig en dag som denna!
Eller hur?!