vildhallonet

Idag när jag skulle lämna jobbet (efter att ha stannat över två timmar för ett uppdrag som gick åt helvete) kunde jag inte hitta min mobil.
Jag bestämde mig, kvicktänkt som jag är, för att ringa den från jobbets telefon och gick sedan runt på den barntomma avdelningen och lyssnade efter min telefon, som jag absolut räknade med skulle ringa... -Vilket den inte gjorde.

Nääääe, de e itte sant!
En rö buss. Tebaka på noll!

Besviken över att jag nu skulle behöva leta överallt där jag varit under dagen, men nyfiken på hur jag själv låter, bestämde jag mig ändå för att låta signalerna gå för att sedan lyssna på mitt eget mobilsvar. Det hör jag ju liksom aldrig själv.

Vid det första "Hej, du har..." blev jag alldeles kallsvettig.
Holy shit! Jag låter ju som en gammal dam!
60 bast, minst!
Herregud, vad är detta?!!

När "Britta Karlgren och jag kan int..." kom, sjönk jag ihop i en lättad hög på golvet.
Jag hade lyckats ringa fel. Tack gode gud!

Jag satt kvar där på golvet en stund och lyssnade på musik och tyckte lite löjligt synd om min lilla personlighet innan jag tog tag i min ynklighet, samlade mod och ringde upp mig själv igen.
Till min lycka hörde jag The Pot ljuda från kontoret, under några papper jag lagt där för att ta med hem och jag rusade ivrigt dit och slet fram telefonen.





Den här gången lade jag dock på innan telefonsvararen tog vid.
Det är nog tryggast att inte veta hur jag låter ändå...