vildhallonet

Jag är mörkrädd. Väldigt mörkrädd.

Då jag är uppvuxen på landet där gatulamporna ännu inte var påtänkta, cyklade jag alltid i mitten av vägen när jag skulle hem på natten, så att inte yxmördarna kunda stoppa in en pinne i hjulet och hoppa på mig, från sina gömställen i diket.

När jag skulle hämta ved i ladan, kastade jag (från ladugårdsöppningen) ett vedträ i varje hörn så att jag kunde springa fort som fan om någon sa: "AJ!"
Om veden hann ta slut fanns det alltid fyra högar i hörnerna att hämta av, innan vi klyvt upp ny.

... Och jag ska inte ens berätta om den gången pappa skrämde mig så att jag var helt grön i ansiktet, trots en stor hanhund under vänstra armen och en kniv i den högra...

När jag flyttade till stan blev livet lite ljusare och nu nöjer jag mig oftast med att ha en liten sten i fickan, som en trygghet mot handflatan, när jag går hem och känner mig lite osäker på min omgivning.

Men så var det ju de här fyra dagarna då jag är hus -och djurvakt hos mina föräldrar som är på (en mycket välförtjänt) minisemester.
Mina föräldrar bor fortfarande på landet.
Inte samma land där jag är uppvuxen och relativt trygg såklart, utan ännu mer på landet.
Här går det en buss i kvartalet (känns det som) och även om mina föräldrar har bildbevis på att de faktiskt byggde sitt hus på just denna tomt, tror jag minsann att det är någon som har råkat tappat de få hus som finns...

På dagarna är det i och för sig vackert som en saga här.
Skogen böljar sig runtom huset och Lygnen ligger bara ett stenkast (beroende på vem som kastar) bort. Det är en rätt bra bit till en trafikerad väg och man vaknar till fågelsång istället för sirener, bilar och spårvagnar.

Men på nätterna...
Då smyger sig demonerna fram från skuggorna och man hör ondskan virvla bland träden.
Visst är det helt underbart att, ovanför huvudet, se en himmel så klar att man hade kunnat räkna stjärnorna, men jag tror att  jag föredrar att kunna se min hand med.
Det är bäcksvart, jag är ute och jag är rädd!

Men till min tröst har jag ändå med mig Lingon, som jag ju är ute och rastar.
Medan de andra hundarna är ute i rastgården går jag en promenad med henne med tanken om att; "Ha! Kom an bara, era ondskingar. Jag har nämligen en Doberman här och hon skyddar mig. Pilutta er!" 
Och sedan ser jag till att hon är nära mig (så att ingen kan hoppa på mig bakifrån utan att hon märker det) innan jag tyst som en indian på jakt och med hukande hållning smyger mig ut i det okända mörka.

---

I morse (runt 07:30) var jag så trött på allt vad hundar, sovande bröder, katter och valpar hette, så jag tog Lingon med mig och lämnade huset för en promenad i den kyliga men soliga morgonen.
Vi gick ner till den glittriga sjön och jag kände med lättad belåtenhet hur mitt dåliga humör vände.
Solen värmde nästan mina kalla lemmar (jag gick ut utan strumpor i skorna och med bara en av pappas stora tröjor över jeansen), fåglarna kvittrade sin godmorgon-sång och vinden smekte mjukt de nakna trädtopparna.
Där satt jag på en stor stock, med armen om den svarta hunden bredvid mig, och tittade ut över sjön med en ljuv känsla av frihet i kroppen.



När humöret vänt och jag återigen kände mig redo för mina sysslor vände vi och gick skogsvägen tillbaka mot huset när Lingon plötsligt pruttade.
Hon pruttade en riktigt smattrande AK 4-prutt och hon hoppade högt av försräckelse.

Efter några meter fes hon igen och blev lika rädd den här gången. Hon tittade bak på mig, tittade fram, fes, tittade bak och försökte springa ifrån sitt eget pruttande.
Jag skrattade först och tyckte att det var en oerhört festlig syn, men insåg plötsligt allvaret i det hela och slutade tvärt att skratta.

Här gick jag ut i nätternas farliga mörker och kände mig beskyddad och (i alla fall hyfsat) trygg med en hund som blir livrädd för sina egna fisar...
Det kan aldrig vara bra.

Gulp!