vildhallonet

Jag må vara en liten slösa ibland, men när det kommer till mina presentkort är jag en spara av rang!
Jag har presentkort som är flera år gamla och som jag kärleksfullt har sparat till det rätta tillfället.
Den rätta lägenheten. Den rätta frisyren. De rätta underkläderna. Den rätta räkfrossardagen. De rätta blommorna. 
You name it!

Jag har presentkort för det mesta som går att köpa och jag har behandlat min hög med kort som en dyrbar och ovärderlig guldklimp...
En rikedom som skulle spenderas när allt ändes rätt, och det skulle det ha gjort idag.

Lade du märke till skulle ha gjort?

I måndags när jag packade inför min fyradagarsvistelse hos föräldrarna tänte jag att; "Nu... Nu ska jag minsann använda några av mina presentort. Jag ska köpa kaffekoppar, en ny stekpanna, nya underkläder och ramar till mina tavlor. Yes!"

Men hur jag än letade och vände upp och ner på min lägenhet kunde jag inte hitta högen.
Högen som jag ju egentligen visste exakt vart den var. Högen som jag alltid vet vart den är. Högen som jag omsorgsfullt bläddrar igenom då och då bara för att liksom lukta på allt som jag ska köpa. Högen som jag älskar och betraktar som synnerligen värdefull. 
Min hög. Min skatt. Min enda rikedom... Borta!

Låt oss bara säga att det var med ett smärtsamt tungt hjärta som jag lade mig för att sova på måndagsnatten (efter att min älskade Hef som äntligen kommit hem från Argentina lämnat mig).

---

Idag åkte bästebror och jag in till stan. Han för ett viktigt bankbesök, och jag för att handla mat.
Idag var också den dagen som jag hade planerat att, efter stadsbesöket, åka tillbaka till föräldrarnas hus sammanpressad av alla kassar med saker jag köpt för mina presentkort.

Men istället för att köpfrossa satte jag mig på ett fik, köpte en kolossal latte, jämnade ut den med en klen pralin och ringde trevligkille som fick trösta i min djupa sorg.
När jag lämnade fiket och gick mot mataffären låg alla de affärer jag, med spenderarleendet, skulle ha besökt, på rad och räckte ut tungan åt mig.

Jag satte barnsligt två fingrar i öronen och "La la la la la":de mig förbi de ondskefulle skyltfönstrerna, men blev på något sätt stoppad när jag kom till underkläderna.
Med en ensam, men osynlig, tår rinnandes på insidan av min kind och med längtande blick tittade jag, tomhänt, på de bleka plastdockorna utan huvud som kråmade sig framför mig.

"Den här sexigt minimala kreationen och det här fantastiska spetsstycket skulle du allt vilja ha va?" tycktes de retfullt säga, trots avsaknaden av huvud.
Men de behövde inga huvuden. Deras kroppsspråk sa allt. 

Jag slet min åtråfulla blick ifrån dem, vände bittert på klacken och gick med moloken hållning in i mataffären, där yoghurten (läs naturgodis), och en alldeles för dyr oxfilé blev min räddning från total nergång.

Undrar om presentkorten är tillsammans med visakortet?
Buhuuu...