Ibland är det faktiskt helt ok att prata med främlingar...
Jo, efter att ha handlat maten idag, satte jag mig på en ensam bänk inne i köpcentrat och väntade på att bästebror skulle komma från sitt bankbesök och hämta upp mig.
Jag satt där i min bitterhet över presentkorten (läs två inlägg ner) med benen uppflugna på bänken, armarna knutna om dem och tittade, med hakan vilande på knäna, på folk som gick förbi.
Eller folk och folk.
Det var mest fnittriga gymnasietjejer med orange-sminkad hy, baggy tonårspojkar och kärlekspar som gick hand i hand.
Äckliga kärlespar. Blä! Har de inget jobb eller?
Jag var läskigt sugen på att, lite försiktigt, sträcka ut ett ben när de kuttrade förbi.
Bara en liiten fällning. De kunde väl inte skada så mycket?
Jag menar, vilka vad de att gå lyckliga förbi när jag satt där och var helt deppig...
Mitt i mina destruktiva tankar kommer det fram en äldre herre och frågar om han får slå sig ner, vilket han självklart fick. Bänken var stor och jag och min matkasse tog ju bara upp en liten del av den.
"Vad snällt av dig att dela bänk med en gammal skånk som mig." sa han med pigga ögon och ett tandfyllt leende "Hur gammal kan du vara då, min vän? 16... nej 19 kanske?"
*Oh, jag gillar honom.*
Han var som en kassettspelare där jag med mitt: "självklart, slå dig ner" just tryckt på PLAY och han pratade oavbrutet. Och han var rolig.
En 83:årig humorspruta som fick mig att skratta så tårarna rann åt hans skämt och fräckisar.
Han lärde mig tex att ett fruntimmer som lätt får barn kallas för frögurka, och dem ska man passa sig noga för.
"Du är väl ingen frögurka?" viskade han med en allvarlig blick och lutande mot mig efter att, på ett väldigt bildligt sätt, ha berättat om sin avlidne frus, systers 15 barn.
"Till mina föräldrars och mormors stora besvikelse" svarade jag och han kluckade nöjt, tillbakalutad mot bänkstödet.
Han lärde mig hur viktigt det är att min framtida man tycker om att jobba, hur jag bäst pensionsparar, hur jag ser att en människa är vänlig i själen och att ett leende kan bryta de tjockaste isar.
Han lärde mig snuskiga fräckisar och han fick mig, med sin underbara humor, att skratta så att alla orangefärgade tonårsansikten och kärlesupptagna blickar vändes mot bänken med den gamla gubben och tjejen med knäna under hakan.
Han fick mig glad igen och när bästebror ringde tog jag min vän, 83-åringen, i hand och tackade för en mycket angenäm pratstund innan jag med hoppsasteg och lättare hjärta tog mig mot bilen...
Allt blir bra!
Jag satt där i min bitterhet över presentkorten (läs två inlägg ner) med benen uppflugna på bänken, armarna knutna om dem och tittade, med hakan vilande på knäna, på folk som gick förbi.
Eller folk och folk.
Det var mest fnittriga gymnasietjejer med orange-sminkad hy, baggy tonårspojkar och kärlekspar som gick hand i hand.
Äckliga kärlespar. Blä! Har de inget jobb eller?
Jag var läskigt sugen på att, lite försiktigt, sträcka ut ett ben när de kuttrade förbi.
Bara en liiten fällning. De kunde väl inte skada så mycket?
Jag menar, vilka vad de att gå lyckliga förbi när jag satt där och var helt deppig...
Mitt i mina destruktiva tankar kommer det fram en äldre herre och frågar om han får slå sig ner, vilket han självklart fick. Bänken var stor och jag och min matkasse tog ju bara upp en liten del av den.
"Vad snällt av dig att dela bänk med en gammal skånk som mig." sa han med pigga ögon och ett tandfyllt leende "Hur gammal kan du vara då, min vän? 16... nej 19 kanske?"
*Oh, jag gillar honom.*
Han var som en kassettspelare där jag med mitt: "självklart, slå dig ner" just tryckt på PLAY och han pratade oavbrutet. Och han var rolig.
En 83:årig humorspruta som fick mig att skratta så tårarna rann åt hans skämt och fräckisar.
Han lärde mig tex att ett fruntimmer som lätt får barn kallas för frögurka, och dem ska man passa sig noga för.
"Du är väl ingen frögurka?" viskade han med en allvarlig blick och lutande mot mig efter att, på ett väldigt bildligt sätt, ha berättat om sin avlidne frus, systers 15 barn.
"Till mina föräldrars och mormors stora besvikelse" svarade jag och han kluckade nöjt, tillbakalutad mot bänkstödet.
Han lärde mig hur viktigt det är att min framtida man tycker om att jobba, hur jag bäst pensionsparar, hur jag ser att en människa är vänlig i själen och att ett leende kan bryta de tjockaste isar.
Han lärde mig snuskiga fräckisar och han fick mig, med sin underbara humor, att skratta så att alla orangefärgade tonårsansikten och kärlesupptagna blickar vändes mot bänken med den gamla gubben och tjejen med knäna under hakan.
Han fick mig glad igen och när bästebror ringde tog jag min vän, 83-åringen, i hand och tackade för en mycket angenäm pratstund innan jag med hoppsasteg och lättare hjärta tog mig mot bilen...
Allt blir bra!
Kommentarer
Postat av: jojo
Å du skulle ha tagit hans nummer,
då hade du förgyllt hans liv. =)
En sån farfar skulle man ha.
Trackback
