vildhallonet

Det rullar tysta tårar längs mina kinder.

Jag är trött, vill sova men tankarna kommer tillbaka till samma sak hela tiden... Konstigt ändå!
Det finaste jag har ligger på mitt bröst och spinner mjukt under mina smekande händer och jag trodde nog inte att jag skulle bry mig så mycket.

Jag minns när han kom.
Ensam, övergiven och så liten, så liten.
Det är många år sedan nu och han blev stor med de åren.
Väldigt stor.

Stor och tung.
En riktig man.

Vi tyckte om varandra han och jag.
Var han ute på kvällen såg jag till att han kom hem innan jag lade mig eftersom jag hatade att inte veta vart han var under natten.
Vi sov nästan alltid ihop.

Åren gick och jag flyttade.
Han stannade kvar.
Vi gled isär.

När jag var på besök letade jag upp honom och hälsade, men sedan lämnade jag honom alltid och åkte hem till mitt.
Inget konstigt med det i och för sig, men det känns sorgligt nu.

Varför blev jag så ledsen?
Varför tog det så hårt?

Varför finns han inte kvar?
Min Pissunge... Borta. Begravd. Kall.

Vissa är bara väldigt speciella för en. Mer speciella än andra.

---

Han var vild som en tiger men ändå ödmjuk som en lilja.
En tigerlilja.

Jag vill att min bäbis ska vila...


... Under en Tigerlilja