Suck!
Varför var det aldrig någon som lärde mig konsten att kunna säga nej?
Ända sedan jag började vara kontaktperson känns det som att jag ligger ute med -och blir av med- pengar. Visst känns det att jag gör något bra och att jag är behövd, men va fan.
JAG behöver de pengarna.
Nu sist ville hon gå på Beyonce, och jag använde (i sista stund) all min viljestyrka för att inte säga ja till detta genom att faktiskt säga sanningen.
Att jag tyvärr har råd att ligga ute med de pengarna just nu.
Det går bara inte.
Men för att kompensera detta svek lovade jag att vi kunde gå på Liseberg istället, vilket vi gjorde igår.
I mitt naiva huvud skulle jag då köpa ett Lilla Åkpasset och komma undan hyfsat billigt ändå, men ack nej!
"Åkpass? Är du dum eller? Då får vi ju knappt åka någonting... Vi ska väl vara här till de stänger eller???"
En snabb titt på klockan avslöjade att jag hade fyra timmars åkning framför mig... Voine voine!
Då jag redan svikit henne med Beyonce bet jag ihop och köpte det jävla åkpasset med tanken på att det ju kunde bli rätt kul att få åka lite ändå, och såg mig själv förtjust tjutandes i SpinRock, Balder, Kanonen och Hanghai.
För att göra en u t d r a g e n historia kort så spenderade jag dessa timmar i Kaffekopparna, Jukebox, Radiobilarna, Virvelvinden, MaXima och Burger King.
Så i stort sett betalade jag 300 kronor för att åka Farfars Bilar i fyra timmar...
-Med tillägg för maten och hjulen hon tjatade till sig mina spel på, då också. (TACK, fantastiska fd hyresvärd för Lisebergskortet som jag fick på posten. Du gjorde det här besöket 100 kr billigare and I love you for it).
Dvs nästan exakt samma pengar som jag inte hade råd att gå på konsert för.
Fan!
En annan situation jag ofta hamnar i är dubbelbokningen.
Idag talade min mormor om för mig hur dålig jag är eftersom jag aldrig hör av mig eller håller vad jag säger.
Tydligen hade jag lovat att komma hem till henne i helgen.
Ett löfte jag är rätt säker på att jag inte gett, men mycket möjligt kan ha gjort eftersom jag, varje gång vi pratar, säger att; Ja, det ska jag titta på. Det går säkert bra... Och sedan blir bokad på annat.
Nu kan jag inte komma hem till henne i helgen då jag lovat bort mig till min mamma, vilken också har väntat tålmodigt på mitt eminenta sällskap och henne sviker jag inte (igen).
Mormor fick nytt löfte om besök nästa vecka...
Så här är det ju hela tiden för mig.
Jag köper svindyra blommor för att inte göra butiksägaren besviken.
Jag går på Liseberg fastän plånboken ligger i botten på väskan som en tunn skinnfläck och kippar efter liv, bara för att försöka kompensera.
Jag lovar att hälsa på för att göra någon glad, trots att jag egentligen vet att det kommer bli svårt för mig att lösa och därmed sviker denne.
Som sagt... En skorpa i rumpan ska jag ha.
Den smärtan borde lära mig att säga nej... Eller i alla fall tänka efter lite.. Före!
En skorpa i rumpan låter något nasty!
Nä, det där låter som något du måste ta tag i. Speciellt när du är kontaktperson, de ungdommarna behöver lite gränser och någon som säger nej. Att bara hänga lite över en medhavd termos kaffe på en filt i parken och prata om livet föreslår jag.
Försök låta bli att säga ja och att lova något på en hel vecka. Sätt upp små delmål.
uhhhhh....
Jag blir nästan lite arg på dig nu.
Du ska ta hand om DIG!
Lär dig att säga NEJ människa! Gå en kurs eller nå't om du inte kan själv.
Håller med Kotte- gränser och någon som säger nej. Kaffe och filt i parken, perfekt.
Du är INTE hennes mamma och ska inte stå för så'na utgifter. Inte ok!
Ta hand om dig Pärla!
Bamsekjamisar
suck Pedagoger... OK! För att göra det tydligare: Sara det är inte ok att sticka in en skorpa i rumpan. Denna form av självspäkelse leder inte till något gott. Jag tror att det gör ont, gör det svårt att jobba och jag tror att även DET kan bli dyrt i längden eftersom varken rumpa eller skorpor är gjorda för varandra och saker kommer att gå åt på ett eller annat sätt. DESSUTOM eftersom jag tänker i bilder så straffar du dessutom mig när du skriver så...och JAG har ju inte gjort nått?
Har man alltid varit en jasägare är det svårt att helt plötsligt börja säga nej! Folk är ju vana vid att man alltid säger ja och när man börjar säga nej så undrar de vad det är för fel på en, de kan t om bli förbannade. Jag vet av egen erfarenhet att det kan vara svårt att säga nej men för att jag själv ska må bra så har jag börjat med det nu. Å blir folk arga för det så är det deras problem och inte mitt!!
Lycka till med ditt NEJ!!!!
Fisken:
Förlåt mig!
Det var verkligen ogenomtänkt och dumt av mig att ge (oskyldiga) dig sådana hemska bilder.
Jag kan inte ge några löften, men ska absolut göra mitt bästa för att undvika liknade otrevligheter i framtiden. :)
Cool?
Jenny och Kotte
Vad fina ni är :)
Att sätta gränser är egentligen något jag är väldigt bra på. I alla fall yrkesmässigt... Det här är inte samma sak.
Det här är ett uppdrag där jag SKA göra det hon vill, typ!
Men kurs i att säga nej låter som en alldeles underbar idé och något jag verkligen behöver.
Börjar delmålet med att inte säga JA under en hel dag... På måndag!
Susanna
Gud, vad rätt du har!
De få gånger jag faktiskt har sagt nej har jag mötts av en väldigt konstig blick/uppförande från motparten.
Läskigt!
Usch vad jag känner igen mig! ryser Precis sådär är/gör jag... Nä, det här får vi jobba på - både du och jag. =) Kram på dig sötaste Saran!
