?
Jag har spenderat många timmar med att försöka hitta orsaken till min oroliga magkänsla och nu när jag sitter vid datorn med mina två små, men mycket värdefulla, skatter all over me (Hallon på axlarna och Müsli i knät) tror jag mig ha fått svaret (eller i alla fall en del av det).
Mina djur!
Mina underbara små djur...
Jag lipar faktiskt nu när jag skriver. Löjligt, jag vet. Men...
Båda ligger här på mig och kurrar tryggt, ovetandes om mina tysta tårar och fasansfulla tankar...
Vad ska jag göra?
Verkligen... Vad fan ska jag göra?
Jag har alltid sagt (och menar) att mina två tjejer är det absolut finaste jag har och jag har värderat mina stunder med dem högt.
Det gör jag fortfarande, men de stunderna har blivit lite mer sporadiska och kanske inte alltid lika kvalitativa.
Ibland blir det bara lite intensivt snabbkel innan jag åker vidare.
Hur kan man göra så mot sina djur?
Hur kan man vara så självisk?
Jag dör...
För den som inte har egna djur är valet lätt, men om den hade känt mina tjejer så hade förståelsen för min ångest varit odiskutabel.
Självklart kan jag bara säga till honom att vi inte kan träffas lika ofta, men det fungerar ju bara för en viss tid.
Vilken framtid har ett förhållande om man inte kan ses när man vill eller känner att viljan om ett eventuellt framtida samboliv aldrig kan bli mer än en flyktig tanke?
Visst finns det mediciner som kan hjälpa, men kan man begära det?
Och visst fan är det alldeles för tidigt för att ta upp diskussionen om samboliv och familj, vad som helst kan fortfarande hända (eller inte hända), men det förändrar inte nuläget och den känslan jag bär på.
Och faktum kvarstår.
Det här är inte ok och jag måste göra något.
Antingen träffa honom mindre eller hitta någon som kan ta tjejerna då och då.
För att lämna bort dem helt är fullständigt uteslutet.
Det visste jag väl, någonstans, hela tiden men insåg med absolut säkerhet nu, när jag flyttade mig från stolen till soffan och tjejerna gjorde mig sällskap... Efter ganska exakt 13 sekunder.
Jag älskar dem för mycket.
De är min familj och sin familj lämnar man inte i första taget.
Förhoppningsvis aldrig...
Nä, jag lämnar mitt dåliga samvete (och tankarna som kommer med det) åt sidan nu och ger mina tjejer kvalitativ tid resten av kvällen.
Här ska kelas minsann...
Kom närmare, mina små skatter!
Mina djur!
Mina underbara små djur...
Jag lipar faktiskt nu när jag skriver. Löjligt, jag vet. Men...
Båda ligger här på mig och kurrar tryggt, ovetandes om mina tysta tårar och fasansfulla tankar...
Vad ska jag göra?
Verkligen... Vad fan ska jag göra?
Jag har alltid sagt (och menar) att mina två tjejer är det absolut finaste jag har och jag har värderat mina stunder med dem högt.
Det gör jag fortfarande, men de stunderna har blivit lite mer sporadiska och kanske inte alltid lika kvalitativa.
Ibland blir det bara lite intensivt snabbkel innan jag åker vidare.
Hur kan man göra så mot sina djur?
Hur kan man vara så självisk?
Jag dör...
För den som inte har egna djur är valet lätt, men om den hade känt mina tjejer så hade förståelsen för min ångest varit odiskutabel.
Självklart kan jag bara säga till honom att vi inte kan träffas lika ofta, men det fungerar ju bara för en viss tid.
Vilken framtid har ett förhållande om man inte kan ses när man vill eller känner att viljan om ett eventuellt framtida samboliv aldrig kan bli mer än en flyktig tanke?
Visst finns det mediciner som kan hjälpa, men kan man begära det?
Och visst fan är det alldeles för tidigt för att ta upp diskussionen om samboliv och familj, vad som helst kan fortfarande hända (eller inte hända), men det förändrar inte nuläget och den känslan jag bär på.
Och faktum kvarstår.
Det här är inte ok och jag måste göra något.
Antingen träffa honom mindre eller hitta någon som kan ta tjejerna då och då.
För att lämna bort dem helt är fullständigt uteslutet.
Det visste jag väl, någonstans, hela tiden men insåg med absolut säkerhet nu, när jag flyttade mig från stolen till soffan och tjejerna gjorde mig sällskap... Efter ganska exakt 13 sekunder.
Jag älskar dem för mycket.
De är min familj och sin familj lämnar man inte i första taget.
Förhoppningsvis aldrig...
Nä, jag lämnar mitt dåliga samvete (och tankarna som kommer med det) åt sidan nu och ger mina tjejer kvalitativ tid resten av kvällen.
Här ska kelas minsann...
Kom närmare, mina små skatter!
Kommentarer
Postat av: Annapanna
Åååh bejbiii.... Jag förstår precis hur du känner!
Jobbigt och inge roligt alls... =(
Stort kram om däj och dina fina tissar!
Postat av: Jenny
Usch, fy fan vad skitjobbigt!
tänka, tänka
Dammsugning med allergifilter två gånger om dagen, inga katter i sovrummet och mediciner får det bli, för tjejerna ska ingenstans! Ni kommer ju som ett paket liksom. ;0)
Jag förstår absolut ditt dåliga samvete. Som tur är så är dom två och kan ju i värsta fall gosa lite med varandra.
Hoppas att ni löser det på något sätt.
Bamsekjamisar
Trackback
