vildhallonet

Hösten är här.

Sommaren som aldrig kom är över och jag måste säga att jag är fullkomligt oförstående till hur det gick till.
Jag menar; Var är all min sol och min värme?
Var är alla mina dagar ute på havet iklädd bara en bikini (eller våtdräkt) och tuggandes på en kanelgiffel?
Var är min vattendroppsglittrande kropp och mitt saltyviga hår?
Var är min långa och härliga sonmmarledighet?
AAAAAARRRRGGH!

Men det är ingen idé att lipa. 
Fram med tända ljus, filmer och filtar...

I söndags tog Hef och jag den sista turen med båten, då det var dags att ta upp henne inför vintern, och det var faktiskt helt underbart.
Solen sken, måsarna skrek, havet brusade och hade det inte varit för termobyxor, dunjacka, mössa, halsduk, vantar och ångande andedräkt så kunde det ha varit vilken kärleksfull sommardag som helst.

Vi puttrade ut på det stora blå och tog oss en kopp kaffe och en kanelgiffel (som sig bör på havet) i båten innan han tände sin cigarett och vi, med vinden slitandes i mössorna, blåste bort från den lilla båtbryggan i Askim och in mot Göteborgs mäktiga hamn.






Jag älskar hamnen.
Jag har så länge jag kan minnas haft en fascination för kranar, och i Göteborgs hamn finns det så många fina kranar.
Tänk att få gå på kransafari?
Tänk att få köra en stor kran... Förmodligen det svåraste like ever, men oh, så mäktigt!
Det är verkligen en häftig känsla att få åka en liten motorbåt bland dessa enorma kranar, Stenamonster och olika lastfartyg.

Kvällen avslutades sedan med en helt fantastisk stek på Hefs mammas kompis husbåt innan vi mätta och upptinade åkte hem till soffan och spelade ps3 tills jag, i vanlig ordning, deckade på Hefs bröst...