vildhallonet

Man säger ju att hundar lever i nuet.
Det som kommer att hända eller tidigare har hänt existerar inte för dem (även om jag ibland har tyckt mig se en glimt av förståelse av handling och konsekvens hos de hundar jag varit uppvuxen med).

Jag lever i nuet!
Det som tidigare varit brukar jag försöka lämna bakom mig och vad som komma ska... Ja, det vet jag ju inte, så varför oroa sig?

I morse när jag drog upp mina, från omvärlden skyddande, persienner upptäckte jag ett fasansfullt spöregn!
Va fan!
Contessan jobbar ju inte i regn, så jag fick vackert ta mitt paraply och gå ner till spårvagnen.

Nu till att leva i nuet...
Jag hade helt lämnat bakom mig hur det är att åka spårvagn på morgonen, i regn, i Göteborg.
ÅÅÅHH, vad jobbigt!

Första vagnen var så full att det hängde kappor utanför dörrarna, och regnet och folket på den gjorde fönstren alldeles immiga.
Den tar jag inte. Nej aldrig i livet.

Nästa vagn var precis lika full och om möjligt ännu immigare... Oh crap!
Jag fick helt enkelt tränga mig på bland stressiga blickar, irriterande suckar, svinflunsahostar och blöta jackor. 
Så där stod jag med näsan tryckt mot dörrens glas och flåsade in vagnen tillsammans med alla andra hundar som inte hade vett på att ta sig till jobbet på annat sätt.

Jag måste ge Contessa stänkskärmar, för det här... Det är fan inte ok!