vildhallonet

På samma sätt som det finns människor som, utan att egentligen säga något, kan konsten att fullkomligt sänka mig finns det människor som verkligen lyfter mig.
Min frisör är en sådan människa.

Hon är så full av äkta godhet att jag blir alldeles matt.
Hon får mig alltid att känna mig vacker, oavsett hur jag faktiskt ser ut, och hon ger så mycket av sig själv (även om det tog mig ett par år att komma henne så nära).
Idag lämnade jag frisörsalongen med bländande svart nytt hår och en flaska vitt, för vilket jag betalade... -Japp, med en kram och ett löfte om middag och öl!
Hon vägrade ta betalt, den underbara knäppisen (och då talar vi tusenlappar)!

Till henne vill jag ge världens all lycka, för det är hon verkligen värd.
Du är GRYM vännen och jag gillar dig massor!

---

Jag sitter faktiskt och skriver med IDOL på tv:n just nu.
Jag tycker inte någonstans om dessa program med ensamma mammor, bonniga bönder, kända dansare, ensamma kvinnor med 20 villiga män eller wannabe sångare, men vafan!
Jag fastnade lite i det.

Människor kan verkligen, verkligen fascinera mig ibland... Eller egentligen alltid, för jag studerar (på ett eller annat sätt) alla människor jag träffar och skapar mig rätt snabbt en bild av dem.
När jag sitter här och kollar på de människor som frivilligt ställer sig framför tre främlingar (plus ett helt filmteam) och sjunger acapella, medvetna om att det faktiskt kan visas upp för alla de Janne Banansvenskar som kollar på programmet, blir jag förundrad.

Jag hade inte gjort det för pengar.
Eller jo, om det var jävligt mycket pengar.
Men jag hade supit till mig en fantastisk karatefylla innan, och förmodligen sett till att vara fullkomligt nerdrogad också, så att jag slapp minnas eländet.
För det man inte minns har inte hänt, eller hur!?

Frågan är vem som är den weirda här.
Är det den som verkligen bjuder på sig själv och med en underbar, och för mig sällsynt, självkänsla sjunger ut inför alla oss som väljer att titta på.
Eller är det jag, som blir illamående och nästan förbannad av bara tanken på att göra något liknande.
Jag skulle aldrig vilja vara med i tv... I mina ögon måste man ju vara genuint dum i huvudet för att frivilligt ställa upp på något sådant.

15 minuter av fame är något av det absolut sista jag någonsin skulle önska mig och då tycker jag ändå att jag besitter, i alla fall en liten dos, självironi och distans till mig själv...

Kanske är det så, att dessa sångfåglar, mammor, bönder, talangscouter, kärlekssökare och dansare bara har tråkigt och behöver lite påhittad spänning i livet.
Kanske blir de erbjudna en viss summa pengar... Kanske blir de utmanade (oh, den är farlig)...
Eller?

Varför annars?
Varför utsätter man sig själv för denna (eventuella) förnedringen?
Why? Why?
Förklara för mig! Jag vill förstå...