vildhallonet

Jag har tänkt på en sak... Eller två saker egentligen!

Jo, det är ju en rätt stor procent av mänskligheten som har något slags synfel och marknaden för linser och glasögon verkar ju blomstra som aldrig förr.
Min tanke (eller kanske fråga snarare) är huruvida vi människor genom åren har avlat fram denna genetiska(?) svaghet och hur är det i så fall med synfel inom djurvärlden?

Hur många rådjur, elefanter, möss och örnar ligger med en artfrände med synfel och hur många av deras ungar föds i så fall med detta?
En närsynt örn måste ju vara en svältande örn och ett skelande rådjur borde vara ett rådjur med blåmärken som har blåmärken... Eller?

Sköter naturen sitt och gör sig av med individer med synfel eller vandrar de stackars satarna stilla runt i det hemliga?

---

Mitt andra huvudbry just nu är Göteborgs tiggare.
De håller mestadels till runt Nordstan/Avenyn och de sitter hela dagarna på bara backen med sina sorgliga uppsyner och olika bilder på Jesus Kristus.

Hur är det möjligt, att dessa tillsynes så hemlösa, urfattiga och ensamma stackars människorna är så runda i hullet?
Nog för att onyttig mat är billigare än nyttig, men övervikt???
Hur mycket pengar får de egentligen in på en dag?
Jag får inte ihop det.

Är det en organiserad verksamhet?
Sitter det en kuppledare högst upp som fullkomligt håvar in massa pengar och sedan matar kvinnorna och männen med McDonald's så de får detta specklager att kunna sitta stilla på, utomhus, hela vintern lång?
Är det flyktingar som hamnat i någon idiots händer? Är det någon som tvingar dem till att sitta och se bedrövliga ut 24/7
Jag undrar så...

Själv skulle jag nog aldrig få för mig att ge pengar till någon av Göteborgs tysta tiggare.

De sönderknarkade och skinntorrt utmärglade Faktumförsäljarna däremot.
Till dem ger jag mer än gärna mina bidrag varje månad.
Jag menar; De försöker ju i alla fall.
Dessa män och kvinnor måste själva köpa de tidningar som de säljer och vad de sedan gör med sina intjänade pengar är inte min sak.

Nej, vill du ha pengar från mig får du allt lyfta på arslet och kämpa lite själv!

Näää, nu har jag stoltserat med mitt gips i en hel vecka och bara en enda person har signerat det.
Det tycker jag är kass!

Jag har fått en helt ny förståelse och massor av beundran för enarmade, eller på andra fysiska sätt, handikappade människor sedan mitt katastrofala försök att utvecklas till snowboardproffs.
Jag är helt knäckt efter bara sju dagar och kan inte för mitt liv förstå hur det skulle vara under en livstid.

Jag svär som en borstbindare när jag borstar håret, borstar tänderna, trär på mig kläder, skär mat, öppnar burkar, viker tvätt eller allt annat som gör en helt vanlig och trist vardag och som jag helt plötsligt inte klarar av själv.

"Nu måste du ta det lugnt och inte använda din arm över huvud taget..."
... Läxade Dr Thomas och jag lovade ödmjukt att vara en duktig patient, men va fan!
Det går ju inte...
Det är fullkomligt stört omöjligt att inte använda sin bästaste hand över huvud taget och jag gick, på en dag, från en väldigt duktig patient som fick massor av beröm av sin doktor till en helt värdelös patient som gör (läs försöker göra) massor av andra saker än att vara helt stilla och göra ingenting över huvud taget.

Det är först idag som jag med ledsamt sinne har insett att jag nog faktiskt mår som bäst och har minst ont när jag inte gör någonting över huvud taget.
Så på doktorns order blir det soffan helaste dagen och det är sååå tråkigt.
Tack Martina för att du kommer och håller mig sällskap en stund.
Vore det inte för dig hade jag förmodligen avlidit av mitt eget, helt magiskt tråkiga, sällskap.

I morgon ska vi tillbaka till Ortopeden och jag hoppas verkligen att de har goda nyheter till mig, för det här med gips är ju vråltråkigt.
Och det gör ont. Jätteont faktiskt.
Blä...

Fast...