vildhallonet

På mitt jobb kom det flashiga inredningsarkitekter och härjade runt i somras och det hängdes upp ivriga färgscheman, tygprover och olika testrum för oss kommunalarbetare att beskåda.
Ja, idéerna verkade fullkomligt spruta ur de överbetalda individerna (som jag själv aldrig fick se, så hemliga var de) och det kunde ju inte bli annat än total succé i vårt tidigare så trista personalrum.

Nu står det äntligen klart och jag häpnas lika hårt varje gång jag kliver in i vårt personalrum för att dricka mitt kaffe och hänga i den röda soffan.
Rummet är som förbytt.

Borta är de humoristiska små tavlorna.
Borta är den fula men ändå härliga dörren full med koppar, hängandes med sina öron i rostiga krokar.
Borta är de mjuka (och förmodligen aldrig tvättade) kuddarna.
Borta är den skeva helkroppsspelgeln i det inre kontoret (sk förhudsrummet).
Borta är de gamla facken med DYMOskrivna namnlappar.
Borta är personligheten som ändå fanns i det trista personalrummet.

Välkomna kala väggar.
Välkomna alla ca 12 stolar (till en personal på ca 30).
Välkomna alla nya facken med sneda (och felstavade) pappersnamnlappar...

Facken ja... Min personliga favorit.
Fack på en skola måste ju givetvis ha en nyckel så att man kan låsa om sig och sin (ibland) viktiga och sekretessbelagda post, sitt kaffe och sin bläckpenna.
Våra nya fack har alla, enligt standard, en nyckel som vi blev tillsagda att direkt ta till vår nyckelknippa.

Det bästa är nu att alla nycklarna går till alla facken...
Bra gjort inredningsarkitekterna, verkligen!