vildhallonet

Jag hade en sådan konstig känsla i kroppen nu, sista lektionen för dagen.
Det liksom kröp i mig. Inifrån.

Efter halva lektionen hade jag fått i mig min halvliterskopp med kaffe, men den inifrån-besvärliga-känslan hade inte givit med sig någonting.
Snarare tvärtom, så kändes det ännu jobbigare. Jag ville bara krypa ut mitt eget skinn.

Då kom ett barn och drog lite i armen på min tjocka, röda och fantastiskt skitfula fleecetröja, så att min högra axel blottades.
Luft!
Aaaah, vad skönt!

Jag fullkomligt slet av mig plastvidundret som (av ren vana) prydde min alltid så frysande överkropp och vred lika snabbt av mig de gråa yllehandledsvärmarna som troget tar hand om mina åldrande handleder (på jobbet).

Jag tror nästan inte att det är sant, men jag var varm!
Jag är så van vid att alltid frysa på jobbet så jag kopplade inte att min ansträngande inre känsla var min kropps sätt att be mig ta av mig alla extra lager med tyg som hängde på mig. 

Nu har jag bara hängslebyxorna och en långarmad T-shirt... Och ett linne och raggsockor... Och handledsvärmarna igen!