Du är så fin!
Han vill komma in och jag stänger ute...
Ibland känner jag mig som den sämsta flickvännen -EVER!
Jag är nog inte helt lätt att dela ett liv med.
Eller fan, om sanningen ska fram så är jag ju faktiskt helt skitkass på förhållanden.
Jag är lätt oförmögen att prata om känslor och inte alltid särskilt tydlig med att visa dem heller.
Usch, jag blir så jäkla rädd när jag inser att jag faktiskt vill ty mig till en annan människa.
Ja, jag känner på riktigt panik i kroppen när jag äntligen medger för mig själv att jag är beroende av en annan.
Vad är jag så rädd för?
Varför kan jag inte bara kasta mig in i något så unikt som kärlek med öppna armar och låta en annan människa vara med mig?
Hjälpa mig att bära mina bördor och skratta med mig i mina framgångar.
Gudarna ska veta att jag försöker men mina taffliga försök, att ge något av mig själv, resulterar skrämmande ofta i katastof eller så har den andra personen inte ens uppfattat det.
Ibland känns det som att jag, i panik och utan luft i lungorna, simmar under ett bälte av tjock, svart, olja och vid varje försök att tränga genom den kompakta ytan trycks jag hjälplöst tillbaka under den.
En av de absolut finaste människorna jag vet vill dela sitt liv med mig.
Han vill öppna upp hela sig till mig och låta mig vara med honom i hans bördor och lycka, och jag kan inte på något sätt tänka mig att det finns ett mer fantastiskt privilegium än det.
Men kan jag ge samma förtroende till honom?
Orkar han stanna och se?
Jag har känt honom länge och på ett sätt har jag älskat honom i 11 år.
En bättre vän finns knappt att finna och bara tanken på att vi har kommit till det stadiet vi är i idag gör min alldeles varm inombords.
När jag är med honom känner jag mig trygg på ett sätt som jag aldrig gjort med en kille innan och han är mannen som jag vill ska bli pappa till mina barn.
Ändå tvekar jag.
Det tog mig sex månader in i förhållandet innan jag vågade säga att jag älskade honom, trots att jag ju egentligen gjorde det från dag ett, och även nu känns det oerhört svårt att säga det.
Jag får alltid tvinga mig själv att med ord säga vad som med sådan lätthet och självklarhet fladdrar i mitt huvud.
Han är ju värd att veta.
Jag är skyldig honom att berätta.
Jag är skyldig honom att våga släppa... Fan!
Jag har ingen aning om vad det är för hemskt du skall berätta men hur farligt kan det vara? Om ni känt varandra i 11 år så är risken stor att han redan sett alla dina sämsta sidor. Hela den osminkade sanningen komplett med urtvättade trosor med kassa resår, morgonandedräkten ifrån helvete, veckan då rakhyveln strejkade och kanske, kanske till och med sett en glimt av din samling av lena stenar ifrån Böda Strand 1992?
Sluta mesa nu! Kör! Vad är det värsta som kan hända?
DU är så fin!
Våga Pärla, du är skyldig DIG SJÄLV att våga släppa.
Man FÅR må bra och vara lycklig och helt ärligt... det är rätt mysigt också.
Våga hoppa, jag tror att du är rätt säker på att han finns där och tar emot dig.
Pöss!
En tanke...
om du nu är så kass partner,
om du har så svårt att våga-
om du är så hemsk person.........
vad har du att förlora?
Om människan ärligt varit i din närhet i 11år,
och inte vänt ryggen till
än idag...
så har du INGET att förlora.
Jag VET att du inte kan spela en glattig roll
så länge
så han skulle behöva en fasad av dig nu...
..för du min lilla Pärla..
har aldrig klarat av att vara falsk.
Du är just precis den du är.
Och om världen hade en till av du
hade så enormt mycket människor
fått känna att världen inte är så dum att leva i.
Se nu till att du ber din hjärtevän
följa med dig till den plats
du är som tryggast på.
