Jag har blivit lättlurad!
I min telefon står det: Svara INTE! när radiotjänst ringer och när det ringer någon på dörren som jag inte känner igen öppnar jag aldrig.
Jag är en (i mångt och mycket) hederlig människa, men tv-licensen har jag ingen som helst lust att betala.
Hey, jag tittar ju knappt på tv!
Idag när jag låg i min soffa, och red ut det sista av helgens huvudvärk och fanskap, ringde det på dörren och jag slutade omärkligt att andas samtidigt som jag, på spänstiga tår, smög fram till dörrens kikhål.
Utanför stod en liten man och pratade i telefon.
Han hade blont hår, lila/vit-randig t-shirt och såg ut som vilken oskyldig granne som helst.
Men eftersom jag ju inte kände honom följde jag min egen regel och vände på klacken för att tassa tillbaka till soffan, utan någon som helst tanke på att hälsa på min granne.
Då ringer han igen... Och igen!
Och sedan knackar han på dörren -Hårt!
Och knackar igen!
Vafan!
Begöver han hjälp?
Herregud, jag måste nog öppna...
"Hej, mitt namn är (whatever) och jag kommer från Radiotjänst..."
*FUUUUUUUUUUUUUUUUCK*
Den jäveln överlistade mig.
Han låtsades prata i telefonen och han hade lutat sin pärm och sina papper mot väggen så att jag inte såg dem från mitt hål i dörren.
Har de gått på kurs, radiotjänstmänniskorna?
En mänsklighetskurs?
Nästa steg kommer bli att de raggar upp dig på krogen, nickar nöjt åt sig själva när de ser tv:n i din lägenhet innan de ligger med dig för att sedan, morgonen efter, trycka upp tv-licenslappen i ditt morgonomtöckna ansikte.
Fy fan, vad lågt!
Jag är en (i mångt och mycket) hederlig människa, men tv-licensen har jag ingen som helst lust att betala.
Hey, jag tittar ju knappt på tv!
Idag när jag låg i min soffa, och red ut det sista av helgens huvudvärk och fanskap, ringde det på dörren och jag slutade omärkligt att andas samtidigt som jag, på spänstiga tår, smög fram till dörrens kikhål.
Utanför stod en liten man och pratade i telefon.
Han hade blont hår, lila/vit-randig t-shirt och såg ut som vilken oskyldig granne som helst.
Men eftersom jag ju inte kände honom följde jag min egen regel och vände på klacken för att tassa tillbaka till soffan, utan någon som helst tanke på att hälsa på min granne.
Då ringer han igen... Och igen!
Och sedan knackar han på dörren -Hårt!
Och knackar igen!
Vafan!
Begöver han hjälp?
Herregud, jag måste nog öppna...
"Hej, mitt namn är (whatever) och jag kommer från Radiotjänst..."
*FUUUUUUUUUUUUUUUUCK*
Den jäveln överlistade mig.
Han låtsades prata i telefonen och han hade lutat sin pärm och sina papper mot väggen så att jag inte såg dem från mitt hål i dörren.
Har de gått på kurs, radiotjänstmänniskorna?
En mänsklighetskurs?
Nästa steg kommer bli att de raggar upp dig på krogen, nickar nöjt åt sig själva när de ser tv:n i din lägenhet innan de ligger med dig för att sedan, morgonen efter, trycka upp tv-licenslappen i ditt morgonomtöckna ansikte.
Fy fan, vad lågt!
Två så goda ting... Som en skolutflykt
jag var på bio med min 19-åring igår.
Hon är så rolig.
Hon lever verkligen i en helt annan värld än jag. En annan dimension nästan.
Jag kände mig faktiskt lite dum hemma när jag, för att slippa köpa det för typ 40 spänn på biografen, fyllde på en tom colaflaska med vatten och lade ner i väskan.
Men efter att ha köpt en absurt dyr godispåse (utan prassel) kunde jag inte låta bli att le när min 19-åring (efter att ha härmat mig med att ta av skoran och lägga upp fötterna i stolen) håvar upp sin medhavda colaflaska och påse ur väskan.
Hennes colaflaska var fylld med O'boy och den genomskinliga påsen med dillchips.
O'boy och dillchips -Är det sant?
Hon är så rolig.
Hon lever verkligen i en helt annan värld än jag. En annan dimension nästan.
Jag kände mig faktiskt lite dum hemma när jag, för att slippa köpa det för typ 40 spänn på biografen, fyllde på en tom colaflaska med vatten och lade ner i väskan.
Men efter att ha köpt en absurt dyr godispåse (utan prassel) kunde jag inte låta bli att le när min 19-åring (efter att ha härmat mig med att ta av skoran och lägga upp fötterna i stolen) håvar upp sin medhavda colaflaska och påse ur väskan.
Hennes colaflaska var fylld med O'boy och den genomskinliga påsen med dillchips.
O'boy och dillchips -Är det sant?
På väg att bli självständig?
Jag var hemma igår.
Inget särskilt med det kan man tycka, men jag var hemma själv.
Och det var ju inte vilken dag som helst igår heller, det var ju lördag.
Det var en lördag som alla andra, med flera planer såsom kräftskiva, åka till Småland eller gå på Way Out West, men istället hamnade jag hemma med mina flickor.
Det var så skönt!
Det var T-shirt, trosor, liten mössa på huvudet och raggsockor på fötterna.
Det var Air i högtalarna och det var tyst i huvudet...
Jag fick städat och tvättat, hade tankar på att teckna men läste istället en bok i soffan, med tjejerna som två kringlor i knät.
Jag sov i min säng för första gången på nästan tre veckor och jag gav massor av förlorad kärlek till mina djur.
Jag vaknade tidigt och tog min dramat till affären för att handla frukost.
På den promenaden mötte jag tre självklara walk of shame och jag log i hemlighet åt deras blossande kinder och avvikande blick, samt kontrasten av deras skyhöga klackar och läckra hamdväskor mot mina baggy mysbyxor, rutiga daramat och I'M IN THE GAME-tisha.
Jag har umgåtts med bara mig själv i ett helt dygn och känner mig mäkta stolt, men nu får det nog räcka.
Det blir en mc tur med tillhörande lunch om en timma.
Morgonbestyr och stiltje i skallen till Antony And The Johnsons först...
Hej då virriga tankar och välkommen lugnet
Inget särskilt med det kan man tycka, men jag var hemma själv.
Och det var ju inte vilken dag som helst igår heller, det var ju lördag.
Det var en lördag som alla andra, med flera planer såsom kräftskiva, åka till Småland eller gå på Way Out West, men istället hamnade jag hemma med mina flickor.
Det var så skönt!
Det var T-shirt, trosor, liten mössa på huvudet och raggsockor på fötterna.
Det var Air i högtalarna och det var tyst i huvudet...
Jag fick städat och tvättat, hade tankar på att teckna men läste istället en bok i soffan, med tjejerna som två kringlor i knät.
Jag sov i min säng för första gången på nästan tre veckor och jag gav massor av förlorad kärlek till mina djur.
Jag vaknade tidigt och tog min dramat till affären för att handla frukost.
På den promenaden mötte jag tre självklara walk of shame och jag log i hemlighet åt deras blossande kinder och avvikande blick, samt kontrasten av deras skyhöga klackar och läckra hamdväskor mot mina baggy mysbyxor, rutiga daramat och I'M IN THE GAME-tisha.
Jag har umgåtts med bara mig själv i ett helt dygn och känner mig mäkta stolt, men nu får det nog räcka.
Det blir en mc tur med tillhörande lunch om en timma.
Morgonbestyr och stiltje i skallen till Antony And The Johnsons först...
Hej då virriga tankar och välkommen lugnet
Sara, kolla vad vi har gjort...
Helt VÄRDELÖST!
När jag nu kom upp till avdelningen med min mat satt det ett barn på stengolvet och mediterade.
Alla andra var ute på skolgården och jag fick anstränga mig hårt för att inte skratta så han hörde, där han satt skräddare, med händerna vilandes på knäna och ögonen slutna.
"Hej där.. Mediterar du?" frågar jag när jag går mot honom.
Han sitter kvar i samma position och med slutna ögon, men nickar tyst och allvarligt som svar på min fråga.
Jag låser tyst upp dörren till klassrummet för att lämna min mat och viskar:
"Funkar det då?"
Han spärrar upp ögonen, slår ut med händerna och reser sig hastigt med ett hetskt uttryck i ansiktet.
"Nej, det är ju helt värdelöst!"
Jag lämnar skrattandes min mat och går tillsammans med honom ut på skolgården igen...
Alla andra var ute på skolgården och jag fick anstränga mig hårt för att inte skratta så han hörde, där han satt skräddare, med händerna vilandes på knäna och ögonen slutna.
"Hej där.. Mediterar du?" frågar jag när jag går mot honom.
Han sitter kvar i samma position och med slutna ögon, men nickar tyst och allvarligt som svar på min fråga.
Jag låser tyst upp dörren till klassrummet för att lämna min mat och viskar:
"Funkar det då?"
Han spärrar upp ögonen, slår ut med händerna och reser sig hastigt med ett hetskt uttryck i ansiktet.
"Nej, det är ju helt värdelöst!"
Jag lämnar skrattandes min mat och går tillsammans med honom ut på skolgården igen...
Äntligen
Idag när jag kom till jobbet möttes jag av springande barn i korridoren.
De hade sina armar utsträckta mot mig och de ropade:
"Åh, Sara, äntligen kommer du. Vi har längtat så efter dig" Sedan kramade de mig hårt och följde mig in till kontoret där jag klädde av mig ytterkläderna.
Då mindes jag varför jag älskar mitt jobb.
Borta var jobbångesten och tillbaka kom arbetsglädjen.
Barn är underbara och deras villkorslösa kärlek är något av det finaste som finns...
Jag är lyckligt lottad som får tillbringa så mycket tid med dem.
Godingar!
De hade sina armar utsträckta mot mig och de ropade:
"Åh, Sara, äntligen kommer du. Vi har längtat så efter dig" Sedan kramade de mig hårt och följde mig in till kontoret där jag klädde av mig ytterkläderna.
Då mindes jag varför jag älskar mitt jobb.
Borta var jobbångesten och tillbaka kom arbetsglädjen.
Barn är underbara och deras villkorslösa kärlek är något av det finaste som finns...
Jag är lyckligt lottad som får tillbringa så mycket tid med dem.
Godingar!
Lycka är att få vara så bitter som jag!
Det var då självaste FAAAAAAAN!
Tillbaka på jobbet igen, efter några dagars extraledighet, och jag blir bara helt freaking galen!
JAG VILL INTE JOBBA!!!
Kan inte alla fatta att jag bara vill vara ledig.
Jag vill vara ekonomiskt oberoende, bortskämd, lycklig och ledig.
Än så länge har jag bara uppnått (nästan) två av fyra på den önskelistan.
Och som om det inte räckte med fullkomlig jobbångest och stor längtan att få fly skolgården, så fick jag starta upp med ett monsterpass eftersom det inte fanns någon som "kunde" (läs vill) stänga.
Så istället för att kunna smita iväg runt 15-16 som jag hade hoppats, så får jag till min abnorma lycka stanna kvar till klockan 18:30 ikväll...
Härligt!
Tillbaka på jobbet igen, efter några dagars extraledighet, och jag blir bara helt freaking galen!
JAG VILL INTE JOBBA!!!
Kan inte alla fatta att jag bara vill vara ledig.
Jag vill vara ekonomiskt oberoende, bortskämd, lycklig och ledig.
Än så länge har jag bara uppnått (nästan) två av fyra på den önskelistan.
Och som om det inte räckte med fullkomlig jobbångest och stor längtan att få fly skolgården, så fick jag starta upp med ett monsterpass eftersom det inte fanns någon som "kunde" (läs vill) stänga.
Så istället för att kunna smita iväg runt 15-16 som jag hade hoppats, så får jag till min abnorma lycka stanna kvar till klockan 18:30 ikväll...
Härligt!
Jag hade gjort det igen!
Jag gjorde det utan att ens blinka!
Den låg där på marken, alldeles inkletad i blöt sand och kämpade för sitt liv för att kunna röra sig över den skrovliga asfalten.
Först cyklade jag bara förbi, men utan att ens tänka på vad jag gjorde vände jag plötsligt cykeln i en vid båge och återvände till kämpandet vid den stora Kingrutan på skolgården.
*Lilla vän, det här kommer du aldrig att överleva* hörde jag mig själv tänka i huvudet, när jag plockade upp den lilla sandhögen och gick med den i ena handen, och cykelt ledd med den andra, mot en stor vattenpöl för avsköljning.
Det är då, när jag möter en kollega, som jag kommer på vad jag har gjort.
*Gud, vad ska hon tänka nu?*
Jag gömmer snabbt handen bakom ryggen och hälsar piggt på min kollega innan jag (som om ingenting) parkerar cykeln och väntar på att hon ska gå förbi mig.
Jag ilar efter det till vattenpölen, sköljer av sanden och fortsätter sedan till trädstigen där jag släpper ner masken mot den fuktiga jorden.
*Sådärja! Det här känns bättre va?!*
Sedan går jag in, tvättar händerna och börjar min arbetsdag...
Den låg där på marken, alldeles inkletad i blöt sand och kämpade för sitt liv för att kunna röra sig över den skrovliga asfalten.
Först cyklade jag bara förbi, men utan att ens tänka på vad jag gjorde vände jag plötsligt cykeln i en vid båge och återvände till kämpandet vid den stora Kingrutan på skolgården.
*Lilla vän, det här kommer du aldrig att överleva* hörde jag mig själv tänka i huvudet, när jag plockade upp den lilla sandhögen och gick med den i ena handen, och cykelt ledd med den andra, mot en stor vattenpöl för avsköljning.
Det är då, när jag möter en kollega, som jag kommer på vad jag har gjort.
*Gud, vad ska hon tänka nu?*
Jag gömmer snabbt handen bakom ryggen och hälsar piggt på min kollega innan jag (som om ingenting) parkerar cykeln och väntar på att hon ska gå förbi mig.
Jag ilar efter det till vattenpölen, sköljer av sanden och fortsätter sedan till trädstigen där jag släpper ner masken mot den fuktiga jorden.
*Sådärja! Det här känns bättre va?!*
Sedan går jag in, tvättar händerna och börjar min arbetsdag...
Mine, mine, mine
Här gick jag och trodde att någon hade skickat mig en överraskning.
Att någon i hemlighet tänkt på mig och skickat ett paket... Tänk, ett paket, till mig!
På ivriga ben halvsprang jag (efter jobbet) till ICA FOCUS och tryckte malligt upp lappen från posten i ansiktet på den rödklädda damen i kassan!
*Paket, paket, paket*
Hon ger mig en röd kartong och jag sliter den girigt ur händerna på henne under ett kvittrande "tack så hjärtligt" innan jag snabbt vände på klacken och virvlade ut ur affären, vilt skakandes på mitt paket.
Åh, vad kan det vara?
Det är inte blommor, inte en ny servis och nope, förmodligen inte en tv heller.
Väl hemma river jag otåligt upp kartongen och kastar mig ner i den...
Va? Näää!
Det är information från Göteborgs Stad!
Ingen hemlig beundrare. Ingen som tänkt bara på mig och ville överraska. Ingen so...
Bara Göteborgs Stad!
Hela den vägen i falsk iver för tandpetare, basilikafrön, plåster, en skiva och rabattkuponger!
Men tummen upp för Göteborgs Stad.
Det är ju ändå ett trevligt initiativ, även om mina förväntningar skenade en aning1
Att någon i hemlighet tänkt på mig och skickat ett paket... Tänk, ett paket, till mig!
På ivriga ben halvsprang jag (efter jobbet) till ICA FOCUS och tryckte malligt upp lappen från posten i ansiktet på den rödklädda damen i kassan!
*Paket, paket, paket*
Hon ger mig en röd kartong och jag sliter den girigt ur händerna på henne under ett kvittrande "tack så hjärtligt" innan jag snabbt vände på klacken och virvlade ut ur affären, vilt skakandes på mitt paket.
Åh, vad kan det vara?
Det är inte blommor, inte en ny servis och nope, förmodligen inte en tv heller.
Väl hemma river jag otåligt upp kartongen och kastar mig ner i den...
Va? Näää!
Det är information från Göteborgs Stad!
Ingen hemlig beundrare. Ingen som tänkt bara på mig och ville överraska. Ingen so...
Bara Göteborgs Stad!
Hela den vägen i falsk iver för tandpetare, basilikafrön, plåster, en skiva och rabattkuponger!
Men tummen upp för Göteborgs Stad.
Det är ju ändå ett trevligt initiativ, även om mina förväntningar skenade en aning1
Ja ja...
Jag börjar jobba i morgon och jag har en sån fruktansvärd jobbångest just nu.
Egentligen skulle jag ju ha börjat redan idag men tog ledigt eftersom vi hade Hefs överrasknings-30-års-kalas igår, och då vill man inte jobba dagen efter...
Vilken härlig fest det var.
Hef har alltid på sig sin gubbkeps och ofta ett vitt linne under sin skjorta och de flesta av oss på festen hade just gubbkeps och linne till hans ära.
Hef med sin bas då Blofly gick upp på den hemmagjorda scenen och rev loss ett par låtar.
Men nu, efter festligheter, liveband, minglande och skoj sitter jag här med min ångest.
Jag vill inte jobba.
Jag vill vara ledig.
Semestern har regnat mig förbi och nu är det ta mig fan 48 veckor kvar till nästa gång jag är ledig.
Det är inte ok och jag funderar seriöst på att ta ut någon vecka till om solen kommer.
Egentligen skulle jag ju ha börjat redan idag men tog ledigt eftersom vi hade Hefs överrasknings-30-års-kalas igår, och då vill man inte jobba dagen efter...
Vilken härlig fest det var.
Hef har alltid på sig sin gubbkeps och ofta ett vitt linne under sin skjorta och de flesta av oss på festen hade just gubbkeps och linne till hans ära.
Hef med sin bas då Blofly gick upp på den hemmagjorda scenen och rev loss ett par låtar.
Men nu, efter festligheter, liveband, minglande och skoj sitter jag här med min ångest.
Jag vill inte jobba.
Jag vill vara ledig.
Semestern har regnat mig förbi och nu är det ta mig fan 48 veckor kvar till nästa gång jag är ledig.
Det är inte ok och jag funderar seriöst på att ta ut någon vecka till om solen kommer.
Karriärsbyte?
Tänk om man var en ninja?
Vore inte det det coolaste någonsin...
- Vad jobbar du med då?
- Jag är en ninja! Men det är hemligt...
- Vart är Sara?
- Hon är därborta och låtsas vara ett bord.
Vad om tjejerna på porrklubbarna var ninjor.
När kunden kliver in genom dörren kommer det en tjej nervirandes från rep i taket och innan kunden fattar vad som har hänt är han kladdig i byxan och befriad från alla sina pengar.
Ett ninja blow job
Tänk om det kunde finnas en tvåårig KY-utbildning att bli ninja.
Då hade jag gått den och sedan hade jag flickflackat mig fram överallt, strukit mig hemligt längs husväggarna, firat ner mig från lägenheten i ett rep, klätt mig helt i svart, haft mäktiga vapen och bara varit jävligt cool.Vore inte det det coolaste någonsin...
- Vad jobbar du med då?
- Jag är en ninja! Men det är hemligt...
- Vart är Sara?
- Hon är därborta och låtsas vara ett bord.
Vad om tjejerna på porrklubbarna var ninjor.
När kunden kliver in genom dörren kommer det en tjej nervirandes från rep i taket och innan kunden fattar vad som har hänt är han kladdig i byxan och befriad från alla sina pengar.
Ett ninja blow job
Tänk om det kunde finnas en tvåårig KY-utbildning att bli ninja.
Ja, jag vill vara en ninja!
En 2000-tals Göteborgsninja...
Go mom
Nu fick ju jag ett leende på läpparna vill jag lova.
Kom just hem och satte mig i soffan med datorn i knät och hackade in mig på fb, där det låg två vänförfrågningar och väntade.
En av dessa förfrågningar kom från min kära mamma och jag accepterade och tyckte att det var rätt gulligt.
Mina tankar gick som så att hon och pappa kanske hade suttit och haft lite tråkigt och lagt in henne på facebook bara för att det var en kul grej, eller något liknande.
Så när jag gick in på hennes sida väntade jag mig en tom sida och tre vänner (jag, brorsan och pappa), men oj.. Tji fick jag!
Där var det full aktivitet på wallen, med bilder, olika händelser, kommentarer och massa vänner!
Morsan hade nästan fler vänner än mig och då har jag ändå några års försprång i fb-medlemsskap...
Mamma, helt poppis i webb 2.0.
Det var roligt
Kom just hem och satte mig i soffan med datorn i knät och hackade in mig på fb, där det låg två vänförfrågningar och väntade.
En av dessa förfrågningar kom från min kära mamma och jag accepterade och tyckte att det var rätt gulligt.
Mina tankar gick som så att hon och pappa kanske hade suttit och haft lite tråkigt och lagt in henne på facebook bara för att det var en kul grej, eller något liknande.
Så när jag gick in på hennes sida väntade jag mig en tom sida och tre vänner (jag, brorsan och pappa), men oj.. Tji fick jag!
Där var det full aktivitet på wallen, med bilder, olika händelser, kommentarer och massa vänner!
Morsan hade nästan fler vänner än mig och då har jag ändå några års försprång i fb-medlemsskap...
Mamma, helt poppis i webb 2.0.
Det var roligt
Rädd för vadå?
Jag fick höra en sanning om mig själv idag.
En hård, smärtsam och (för mig) väldigt obehaglig sanning...
Jag brukar skoja lite om att jag är som ett ostron.
Hård och skrovlig på utsidan, men för de som har tålamod att kämpa sig in kan det finnas en vacker, skimrande och dyrbar pärla att finna.
Det är visserligen inte helt och bara på skämt, för så är det.
Frågan är varför!
Sanningen jag fick idag är att jag är ensam!
Det gjorde ont... Och den enda anledningen till att det gjorde så ont är för att det är sant.
Jag är ensam!
Jag har underbara vänner, en fantastisk familj och ett jobb där jag trivs... Men jag är ensam!
Jag släpper inte in någon!
Jag gör inte det, och det skrämmer mig.
Jag vill släppa in!
Jag vill ju dela min smärta, lycka, sorg och glädje med de jag verkligen bryr mig om, men sanningen är ju att jag oftast delar deras smärta, lycka, sorg och glädje med mig själv.
Jag har alltid sagt att jag inte bryr mig om vad vad andra tänker om mig, och det är ju delvis sant.
Jag bryr mig verkligen inte om vad folk som jag själv inte bryr mig om, tänker om mig.
Men jag bryr mig desto mer och väldigt mycket om vad de som jag värderar i mitt liv tycker och tänker (även om jag är världskass på att visa det).
En hård, smärtsam och (för mig) väldigt obehaglig sanning...
Jag brukar skoja lite om att jag är som ett ostron.
Hård och skrovlig på utsidan, men för de som har tålamod att kämpa sig in kan det finnas en vacker, skimrande och dyrbar pärla att finna.
Det är visserligen inte helt och bara på skämt, för så är det.
Frågan är varför!
Sanningen jag fick idag är att jag är ensam!
Det gjorde ont... Och den enda anledningen till att det gjorde så ont är för att det är sant.
Jag är ensam!
Jag har underbara vänner, en fantastisk familj och ett jobb där jag trivs... Men jag är ensam!
Jag släpper inte in någon!
Jag gör inte det, och det skrämmer mig.
Jag vill släppa in!
Jag vill ju dela min smärta, lycka, sorg och glädje med de jag verkligen bryr mig om, men sanningen är ju att jag oftast delar deras smärta, lycka, sorg och glädje med mig själv.
Jag har alltid sagt att jag inte bryr mig om vad vad andra tänker om mig, och det är ju delvis sant.
Jag bryr mig verkligen inte om vad folk som jag själv inte bryr mig om, tänker om mig.
Men jag bryr mig desto mer och väldigt mycket om vad de som jag värderar i mitt liv tycker och tänker (även om jag är världskass på att visa det).
Jag har blivit kallad hård, kall och omänsklig och det är sant, men det är också skalet på det där jävla ostronet.
Själv vet jag att jag (inifrån) är uppbyggd av enorma mängder värme, kärlek och omtanke, vilket jag alltid trott att jag har gett till dem som jag vill ge det till.
Frågan är om jag har det...
Jag försökte ge lite av mig själv idag.
Jag ville så gärna förmedla mina komplexa tankar och förvridna jag, men det blev bara tårar och oklara meningar.
Jag ville ge personen allt det han ville ha, men jag kunde inte.
inte för att jag inte vill, utan för att jag är okunnig på området och livrädd för att utlämna mig själv på något sätt.
Jag är en fegis!
En fegis som i 31 år har gömt sig bakom ett skrovligt och solit skal av leenden och skämt.
En fegis som öga mot öga och med äkta kärlek bara har sagt "jag älskar dig" till två personer...
En jävla fegis rent ut sagt!
Frågan är om jag, i kvällens förhatliga tårar och misslyckade meningar, kanske gav en bit av mitt sårbara och ogenomträngliga jag ändå.
En bit av mig sälv som jag så länge har jobbat så hårt med att dölja.
En bit av mig själv som jag nu börjar förstå att andra vill -och behöver ha- för att faktiskt lära känna, och släppa in, mig.
En bit av mig själv som i små doser, och på olika sätt, har kommit upp i det här forumet innan...
Jag älskar dig!
Det gör jag... Som vän, som medmänniska och som någonting djupare och kanske väldigt vackert.
Men jag är rädd!
Rädd för allt som kan gå fel. Rädd för att förlora vad jag har fått och rädd för... -Allt!
Visst är det så att man aldrig kan vinna om man inte chansar och spelar och visst fan är jag nyfiken, och egentligen villig, att satsa allt för att kanske håva in storvinsten.
Men det är en stor satsning.
Den kräver att jag verkligen har tänkt igenom det noga, att jag är medveten om riskerna lika mycket som vinsten och framför allt, att jag vet (eller tror mig veta) vad jag gör.
Vad det än var som hände ikväll, så fick det mig att tänka.
Inte vet jag om det gör mig något klokare, men det gör mig väldigt mycket mer medveten, och mer villig att förändra.
Jag vill nog inte vara ett instängt och (mot omvärlden) skyddat ostron!
Jag vill vara mer som en val!
Vacker, vänlig, fängslande och fri som en stor underbar val, i det böljande blå!
Nu är klockan snart 07:00 på morgonen och jag måste verkligen försöka sova.
Tack!
Tack för att du är så klok och vacker!
