vildhallonet

I Kallhäll i Stockholm finns det mörka trafikerade vägar där man går av på mitten om man blir påkörd.
Och som om inte det vore nog, så kommer det stjärnor ur kroppen vid impact...


I Göteborg gör det nog fruktansvärt ont att bli påkörd, men jag vete fasen om man går av på mitten och utsöndrar stjärnor ändå!
I alla fall inte utan weed...

... Take a look at me.
Straight floating on a boat on the deep blue sea
Busting five knots, wind whipping out my coat
You can't stop me mutherfucker, cause I'm on a boat...

Min Stockholmsresa börjar närma sig sitt slut och just nu sitter jag skyddad under ett rött kapell, i en mjuk rödvit skinnfotölj, (med fötterna på en annan likadan fotölj) i en stor röd motorbåt och ser Stockholms stadshus avlägsna sig bakom mig, under ett lätt och vänligt duggregn.

Oh my gaaaad!
Nu är vi i vårt esse här i Stockholm...

Tre tjejer på 30+ med en dator, massa öl, en och annan drink och enormt starka minnen till musik.

Från att ha lyssnat till hård hip hop, The Knife och andra riktiga godingar till vår räkfrossa på balkongen, har vi nu placerat våra lediga arslen i soffan, med drinkar och... -Skämslåtarna!

Ni vet, skämslåtarna!
De där låtarna som du bara älskar, men skäms lite för att du faktiskt tycker om...
Jag har fan ett helt album, med Lady In Red som ledspår.
Sedan kommer All I Wanna Do Is Make Love To You tätt följt av Youre song och många, många fler...

Gå ut ikväll?
Nej, nej!
Jag sitter nerkrupen i soffan i mina myskläder och dricker mig snygg till gamla skämslåtar tillsammans med mina underbara tjejer.
Herregud, vad fint!

Räkor för över 300 spänn, godis och yoghurt i härliga och färgglada (och bruna) mängder, ett lock Hof, en dunk rosé, baguetter, citron, chips, dip och... Och..

... Nä, det var verkligen något som fattades i min kundkorg inför kvällens räkfrossa med mina två Stockholmsbönor, (på den enorma balkongen med makalös sjöutsikt) och jag kunde inte riktigt komma på vad det var.

Men...
AIOLI!!!
Herregud, man måste ju ha aioli, god damnit!

Snabbt till fiskcharken:
Aioli... Check!
Limeaioli... Check!
Vitlöksaioli... Hmmm. Va? HAR de ingen vitlöksaioli? Jävla skit-Stockholms-skit-affär!!!

Mina gröna ögon flackar oroligt över de olika saffrans -och kryddaiolisarna, men nej! Ingen vitlök!
Va fan!

"Men Sara" säger mitt handlarsällskap efter att jag svurit en vacker harang över avsaknaden av vitlöksaioli.
"Aioli ÄR ju en vitlökssås."

Amen åååååååh...
Ibland är jag verkligen dummare än dummaste dum!

Fast på ett bra sätt ;)

Jag blir så fascinerad av människor ibland...

I mina ögon är de flesta människor som jag möter Janne banan som tittar på Let's Dance och Ensam mamma söker samt säger att de tycker om hip hop och RnB, fast de egentligen inte har en aning om vad varken hip hop eller RnB egentligen är.
De gillar förmodligen Beyoncé och Usher.
Fråga dem vad blues är och de blir tysta.. Jag lovar!

Som sagt.
Få människor som jag träffar är, i mina ögon, vettiga människor som jag känner att jag får ett ömsesidigt utbyte med.
Mäniskor som kan handleda mig i musik, upplysa mig om samhället eller ens få mig intresserad av en fortsatt konveration är skrämmande få.

Är det mig det är fel på?
Är jag för kräsen?
Sätter jag mig själv på alldeles för höga hästar eller har den svenska lantrasen faktiskt blivit så jävla tråkig?

---

Nu åkte vi förbi en ensam stövel som låg vid vägkanten.
Hur tappar man en stövel från sin bil?

Bråkar familjen så flisorna yr eller har barnen bara tråkigt på vägen hem från fjällstugan och kastar ut vad som ilgger närmast till hands?

Om några timmar är vi i Stockholm och jag ser fram emot alla nya möten som väntar mig där!
Dazzle me!

Att skjuta horse är förmodligen ingenting mot att vara beroende av naturgodis!
Eller... Faktum är att det är skrämmande likt:

Heroin förekommer vanligen som vitt eller brunt pulver...
Naturgodis förekommer vanligen som vit yoghurt eller brun choklad runt en nöt.

Direkt efter injiceringen av heroinet kommer "kicken", en våg av tillfredställelse, lugn, välbefinnande och lyckokänsla.
Direkt efter intaget av naturgodiset kommer kicken, en våg av tillfredställelse, lugn, välbefinnande och lyckokänsla.

Effekten av heroinet varar i 2 - 4 timmar och därefter inträder abstinensbesvär, med oroskänsla, svettningar och sömnsvårigheter.
Effekten av naturgodiset varar i 5 min-5 timmar och därefter inträder abstinensbesvär, med svår ångest och samvetskval.

Efter att ha injicerat heroin är det vanligt med illamående och kräkningar.
Efter att ha ätit för mycket naturgodis kan det förekomma illamående och kräkningar.

Och dyrt är det också... Med båda lasterna!

Så reta inte mig för mitt yoghurtmissbruk mer.
Bara tänk på de stackarna som skjuter horse!
Samma sak... Typ

Jag åker bil... Jag åker bil långt!

När man åker bil långt ser man alltid road kills och när jag ser road kills får jag alltid ont i magen.
På sommaren blir det magonda till ett monstuöst och elakt krampande eftersom jag genast ser framför mig hur det ligger en kull med små bäbisar någonstans och tålmodigt väntar på sin mamma, som aldrig mer kommer komma tillbaka till dem.

Mina ögon hittar road kills som ett lasersikte på ett vapen hittar sitt target och jag blir lika förbannad på mig själv varje gång jag söker upp ett slafsigt djur vid vägkanten eftersom jag ju mår så dåligt av det.
Och vad är det med att de alltid hamnar vid vägkanten?

Kastas de alltid till just vägrenen av smällen eller har de alltid nästan hunnit över vägen innan de blir överkörda?
Eller är det så att det finns vissa människor som med flit kör på dem?
-Å andra sidan skulle det ju riskera att bilen gick sönder så den teorin är nog utesluten ändå!

Men visst är det konstigt att man nästan aldrig ser en road kill mitt i vägbanan?

Jag har vänner som jag vet har kört på djur i trafiken och jag vet också hur dåligt de har mått av det.
Nej, jag kan nog inte ens föreställa mig den känslan.
Jag, som mår dåligt över att ha råkat cykla över en mask på väg till jobbet eller tycker synd om en levande insekt som , av vinden, sitter klistrad mot framrutan på bilen när man kör...

Fan, vilken hycklare jag inser att jag är!
Här sitter jag och predikar över vilken exeptionell rarité till djurvän jag är (utan att bli militantisk, för det är inte bra) och så tänkte jag ett steg till.

Är jag vegan?
Nej!

Är jag ens vegeterian?
Är du galen? Jag älskar ju kött!

Ok!
Köper jag alltid gårdsslaktat kött?
Njae, jag försöker, men oftast inte.

Köper jag ekologiskt?
JA! Men det hjälper ju inte alltid...

Har jag ofta lämnat mina flickor ensamma medan jag själv har roat mig med vänner under den här semestern?

Det har jag…

Jag är kass och tänker sluta skriva nu!

Tankar!

Så underbara.
Så makalöst fria och ohämmade.

Tankar inrättar sig helt oberoende av varandra och de blottar frågor som inte innan fanns.
De leker med mitt sinne och de oroar min bräckliga själ.

Tankar kan vara ack så lömska och missvisande samtidigt som de kan vara vackert ljusa och fulla av tillit och hopp.

Hur är det möjligt?
Hur kan en enda tanke sprida sig som en sjukdomsframkallande mikroorganism i mitt inre och skapa detta totala kaos av förvirrade funderingar och föreställningar?

Man är ju nöjd med olika saker här i livet!

Jag är nöjd över att komma hem kl 04:00 en måndag efter en lugn kväll med vänner.
Jag äv väldigt nöjd över att (av en främling) ha blivit erbjuden en resa över till Danmark i morgon bitti och jag är oerhört stolt över att bartendern visste mitt namn (efter att ha betalat första ölen).

Jag vet att det blir en bra kväll när jag, efter att ha somnat i soffan på eftermiddagen, trär på mig en mössa och en dress över en oduschad kropp och jag älskar det faktum att någon har stulit en lampa från Contessa.
EN lampa!
Inte båda... Bara baklampan.
Han/hon behövde visst inte mer, så om polisen skulle ha tagit mig på vägen hem så hade jag vetat exakt vad jag skulle säga!
En ärlig tjuv...

Jag gillar hur jag (på vägen hem) tvärnitar och sladdar med cykeln utanför kebaben och likt en utsvulten lejonhona fantiserar om kött, samtidigt som jag, med skrämmande bilder, minns hur äcklad jag var av mig själv nar jag vaknade i morse, efter gårdagens kebab med ris och extra sås. (Och då målmedvetet leder Contessa till Sibyllan, fem meter från kebaben).

Jag är nöjd med hur jag sedan står där med min hamburgare (med rubbet), pommes och fanta och käftar med de andra kunderna (efter att ha haft en nu-ska-jag-bara-umgås-med-Sara-dag... -Vilken självklart gick käpprätt åt helvete). 
Jag älskar mig själv när jag (i mitt huvud) pratar sönder de små backslick-bratsen och deras feta men tajta små Polo Sport tröjor samtidigt som jag smidigt beställer in en liten extra låda med chilli cheese.
 
Jag beundrar det faktum att de världsvana små pojkarna ville bräda mig med sina märkeskläder just den dagen som jag råkade bära Armani blandat med underbara Emma/Malena (även om jag inte sade det högt) och jag mår så bra varenda gång någon skitunge på 25 tycker att han är äldre och ödmjukare än mig.

Finns det något farligare än en arg pensionär i en tvättstuga?

När jag var nere och tog ut min sista tvätt förut så var den en vitklädd dam, med tysk brytning och ca 70 år på nacken, i dörröppningen.

"Är det du som tvättar?" bräkte hon tyskt mot mig.

*Shit, nu kommer jag att dö!*
"Ja, men jag ska inte tvätta mer, bara torktumla lite" *Svälj*

"Bra!"

Nu blev uppsynen lite trevligare och hon började gnälla om hur varmt det var i hennes enorma våning längst upp i huset där solen lyser in hela dagen.
Puh!

Men, precis när jag började slappna av och tro att hon nog inte skulle sticka brödkniven i mig ändå så hände det.
För när jag till synes lugnt, men med ett påklistrat leende och ett intre kaos av orolighet inför hennes rödmålade läppar och tyska dialekt, slet ut min blöta tvätt utbrast hon hätskt:

"Nää, vet du vad. Nu ska jag gå ut och se vad den unge mannen på gården gör. Jag tror att han lagar staketet och det är inte en dag försent. Man blir ju så jävla förbannad när det aldrig händer något här i huset."

*Har vi ett staket på gården?*

"Ja gör du det."
*Åh gå, snälla gå*

Jag tar ut min tvätt och rengör maskinerna n o g a så att hon inte får någon som helst anledning att bli så jävla förbannad på mig innan jag smidigt och tyst som en indian kastar mig upp för trapporna och förbi hennes upprörda rygg på innergården.

Så vackert!

Att jag är en känslomänniska är inget jag sticker under stolen med, men ibland överraskar jag mig själv ändå.
Nu var ett sådant tillfälle!

Det är andra dagen på semestern och jag bestämde mig igår natt (till min egen förvåning) för att tvätta och städa idag.
Så klockan 08:00 gick jag surmulet upp och laddade de första maskinerna... 
Efter det har det gått SÅDÄR med min städning.
Det kommer saker mellan mig, dammsugaren och trasan hela tiden och trots att jag gick upp för fyra timmar sedan har jag bara lyckats dammtorka och diska.

Med diskhandskarna på händerna och TOOL dundrandes i lägenheten såg jag plötsligt, i ögonvrån, en häst på tv.
En häst... Det lockar ju alltid, så jag satte mig ner i soffan för att se vad det var för ett program.
Och där blev jag sittandes, som förtrollad.

Det var en dokumentär om en känd modefotograf (Roberto Dutesco) och hans resa till Sable Island för att fotografera vildhästarna som lever där.
Ön kallas tydligen för "Atlantens kyrkogård" pga svårigheten att navigera kring den och någon lär  har sagt att "när du upptäcker Sable Island, är det redan försent".

Det lever ca 250-300 hästar på ön och de är fullkomligt vilda och träffar sällan om kanske aldrig människor.
Dokumentären i sig var givetvis bra och underhållande och det var intressant att se hur hästarna mer och mer accepterade en människas närvaro, men det som verkligen satte klorna i min själ var när man i slutet av programmet fick se visningen av bilderna på Roberts galleri i New york.

Vilka bilder!
Det var som att någon stoppat tiden, penetrerat min bröstkorg och vridit ut mitt hjärta.
Det var så vackert att det gjorde ont och jag kunde inte slita mina tårfyllda ögon från tv:n.
Hade lägenheten börjat brinna hade jag förmodligen suttit kvar i soffan, med mina gula diskhandskar på händerna, och inte märkt vare sig röklukt eller hetta.

Fotografierna av dessa vilda hästar var by far något av det mest underbara och livfulla jag sett i hela mitt liv och trots att det knöt sig i bröstet och tårarna rann, så kände jag mig lycklig.

Hästarnas ögon.
Deras toviga man och deras vänliga vildhet.
Jag...

Kolla själva:
Wild horses of Sable island

Nu blev det ju lite dumt här!
Efter att, igår, ha beskyllt  Avenyn för att vara ensam anledning till att gatumusikanterna inte längre får dela med sig av sin sångglädje, ska jag idag dit och härja.

Men jag tänker såhär;
Vi är ju ändå grannar och som grannar måste vi ju kunna vara trevliga mot varandra även om vi inte egentligen gillar varandra.
För jag tror inte att Avenyn gillar mig något vidare heller eftersom jag oftast snackar skit om henne samtidigt som jag höjer Järntorget, Magasinsgatan och Linné till skyarna.

Nej, vi kommer aldrig att bli vänner, Avenyn och jag, men jag ska göra mitt absolut bästa för att undvika att Ashberg ska behöva bli inblandad och förhandla för oss.

Så för att upprätthålla en god  grannsamverkan och undvika onödiga konflikter ska jag på AW på Avenyyyyyn idag, efter en härlig eftermiddag vid havet!

När jag handlar brukar jag vara stressad som ett as och bara rusa affären igenom och slita ner allt (som kan verka lämpligt) som kommer i min väg och slänga ner i korgen innan jag sladdar fram till kassan och betalar (totalt omedveten om andra kunders existens).
Denna stress beror nog på att jag så sällan handlar och när jag väl gör det så är det alltid i samband med att något annat ska göras (eller har gjorts varpå affären ska till att stängas).

Igår när jag handlade (skulle affären visserligen stängas, men det struntade jag i) tog jag det oförskämt lugnt och strosade runt och blickade i hyllorna med min röda korg.
När jag fyllde på med dinkelmjöl, ägg, bikarbonat, gurka, krossade linfrön och filmjölk råkade jag (efter en mindre krock) inse att det fanns fler än bara mig i affären och noterade med det även deras korgar.

Holy shit, vilken skit folk handlar!
Snacka om halvfabrikatets paradis i dessa korgar som flöt omkring i luften.
Pizzor, pannbiffsrätter, fiskgratänger, stora glasspaket, sockriga flingor, drickor, färdiga pannkakor osv.

Jag har alltid sett mig själv som ett sockerberoende godistroll med läggning mot choklad, kakor, bullar och naturgodis, men jag är fan ett saint jämfört med många andra.
Hur kan man vilja äta sån skit?

Är det för att man är mer stressad an jag?
Är det förresten ens möjligt?
Är det lathet?
Är det för att ungarna vägrar äta något annat?

Hur kan man välja att äta färdiglagade köttbullar när det är så enkelt att göra egna?
Eller pannkakor? Pannkakor!!! Det tar ju tre minuter att göra en smet... Jag är i chock.

Här snackar man om E hit och E dit, och så vräker folk (som handlar på Willys hos mig) i sig dessa halvfabrikat som är (till stor del) uppbyggda på E-produkter.
Euuugh!

Men i ärlighetens namn... När jag sedan stod i kassan för att betala mina nyttigheter och kände de andras brännande och nedlåtande blickar, plockade diskret till mig en mörk chokladkaka från godishyllan.
Man vill ju liksom inte sticka ut från den stora massan!